Typiskt, husse och matte hade bestämt sig för att jag skulle "socialtränas". Det innebär en lång resa i bil, och hur de resorna brukar gå till vet ni ju. Längst bak i bilen i en alldeles för liten bur så jag måste kräkas ibland för att få uppmärksamhet. Gick inte, hur jag än försökte, att gömma mig i källaren när de viskat till varandra att Tusse måste tränas på att umgås med andra hundar. Då var jag redan på väg ner i källaren till mitt lilla skrymsle som jag inrett med några av husses strumpor, en gammal sko och ett riktigt smaskigt tuggben av älg. När jag är lite deppig så brukar jag smita ner i källaren och gnaga lite på det benet och då känns livet mycket bättre. Den här gången hann jag inte ens börja tugga på benet utan husse kom ner i källaren med kopplet och sa:
- Nu ska vi åka bil en liten sväng.
Som om jag brydde mig, jag ville definitivt inte åka till stan och socialtränas. Ni hör ju hur det låter? Socialtränas? Som om jag behöver det? Jag är så himla social så.
Det fanns tyvärr ingen återvändo, husse hade redan kopplat mig innan jag förstod vart det barkade hän. Släpad upp för trappan och möttes av en leende matte som öppnade dörren för mig och skulle klia och gulla lite först bara. Fy farao. De kan väl åka till stan själva istället, är det några som behöver socialtränas så är det husse och matte.
Inte en chans, in i bilen och iväg for vi. Som vanligt, vi hade ju varit i stan förr, så tog det en evinnerlig tid att ligga där i min trånga bur och kräkas bara lite. Jag försökte kräkas så högt jag kunde men de lyssnade på radion hela vägen så de hörde inte hur illa jag verkligen mådde där längst bak.
Väl framme så öppnades bakluckan och en leende matte och husse tog emot mig när jag hoppade ur bilen, självklart så hann de koppla mig också innan jag hann undan. Att gå på stan i koppel är så förnedrande, som om man vore en kamphund eller nåt. Jag kan minsann uppföra mig på rätt sätt och kan visa att jag är uppfostrad på alla möjliga sätt. Kanske inte på husse och mattes sätt men på många andra sätt.
Väl kopplad så skulle det minsann gås ner till torget med husse och mattes förhoppning om att träffa många andra hundar där. Inte en hund i sikte. Bara en kattuställning - vilken tur! Den här resan kanske inte blev så tokig trots allt tänkte jag för mig själv. Jag försökte verkligen lägga band på mig men det gick inte hur länge som helst utan när en ofantligt ful katt kom förbi med sin matte i koppel så brast det för mig och jag anföll direkt. Husse och matte behöver verkligen träna på sin reaktionsförmåga för de hann inte med alls. Tyvärr så visade det sig att katten hade fått sina klor vässade så jag fick en liten liten reva på nosen men det var det värt. Katten fick sig en minnesbeta för livet efter att jag högg den i svansen. Den var inte lika borstad längre som innan och husse och matte fick en väldigt lång och ilsken blick av kattägaren och några mumlanden om plågsamma djurförsök.
Blev naturligtvis tillrättavisad och ryckt i kopplet innan vi ökade farten bort från torget efter att min husse och matte tittat på varandra och bestämt att parken nog var bättre trots allt. Jag försökte kämpa emot eftersom katter är ganska kul att bråka med men det fick tydligen räcka med den där lilla incidenten.
Det hjälpte inte ens att jag slet i kopplet och ville titta mer på katterna för de var starkare än jag och släpade mig med tassarna i backen mot parken istället.
Väl framme i parken visade det sig att där var det minsann kaninhoppning och är det något som jag är bra på så är det att få kaniner att hoppa, ganska högt faktiskt. Jag skällde ut allihop, framför allt de med såna där långa öron som de bara snubblar på. Resten också förresten så domare och publik hyssjade åt mig där jag talade om hur illa jag tyckte om kaniner. Alltså parken var inte heller någon bra ide och husse och matte bara suckade och muttrade om att det kanske inte var någon bra ide trots allt att socialträna mig. Det kunde jag talat om för båda två direkt och innan vi åkte hemifrån. Det är väl verkligen inte mitt fel att det fanns både katter och kaniner där de tänkte träna mig på att umgås med andra djur, eller hur?
En promenad genom staden fick det bli istället och jösses där fanns det tikar som var mer än lovligt snygga. Vältrimmade och vältränade men ack så dryga. Jag försökte lukta på några men då var deras matte där och ryckte undan dem för mig med några väl valda ord om att ouppfostrade hundar borde inte vara i stan alls. Socialträningen fick ett abrupt slut när jag träffade min gamla antagonist från tiden när vi bodde i stan, Terriern Ticko. Den hunden borde de ha avlivat för länge sen - han högg direkt efter mig när vi sågs så jag var tvungen att bita honom i örat för att han skulle förstå att jag inte accepterade vad som helst från en stadshund. Jag bodde minsann på landet och det har alltid varit lite finare för mig. Ticko tyckte helt annorlunda och kallade mig lantis och då var jag tvungen att bita honom bara lite i örat. Det blödde visserligen en del men det var nog bara ett ytligt sår tror jag. Jag hann inte kolla så noga innan jag blev insläpad i bilen igen av ilskna och uppgivna händer för hemfärden.
Hemma igen, äntligen, jag gick direkt ner i källaren och fick märkligt nog inte något hundgodis när jag kom hem utan husse och matte gick direkt till tv:n för att slappna av istället för att trösta mig efter en lång resa både dit och hem till ingen nytta. Tja, husse och matte fick ju träffa lite folk förstås, det var kanske det de menade med socialträning men ville bara ha mitt sällskap? Så var det nog. Jag tror det dröjer innan de kommer på iden att släpa in mig till stan igen i vilket fall som helst och nu hoppas jag bara att jag kan få ligga här och bita på mitt älgben ifred en stund innan de ska kvällspromenadas.
Jag kan faktiskt hålla mig mycket längre än vad de tror.
Med vänlig hälsningar från en icke-socialtränad Tusse!
Ha det gott och Voff på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar