Suck, husse och matte har bestämt att vi ska åka på bilutflykt. Jag vet vad det betyder. Packning, hysterisk husse och matte och långsamma barn. Jag brukar hålla mig undan då, gömmer mig bakom kuddarna i soffan och hoppas att de ska glömma bort mig. Det gör de aldrig, tyvärr. Mot slutet när alla är hysteriska och alla rusar samtidigt med packning, filtar, kuddar och med en gråtande matte som packar ner maten i kylväskan så letar de alltid rätt på mig. Det är synd, det brukar vara bra på tv på helgerna, Discovery är en bra kanal som det nästan alltid går att hitta något att titta på. Jag hade sett fram emot en lugn och skön helg, helst ensam. Kanske med den där läckra tiken från grannhuset lekandes på gräsmattan utanför men så blev det nu inte.
Hela familjen, inklusive jag själv, längst bak i bilen. I bakluckan och i en bur. Det går ju inte att se något när vi åker så då är det ju inte konstigt om jag mår lite illa. Jag brukar kunna kräkas ett par gånger per timme så husse och matte måste stanna och titta till mig. Jag tror det är bra för husse att ta paus då och då så han inte blir så trött bakom ratten. Med tanke på hur han kör och hittar så behöver han paus. Det känner jag då är mitt jobb genom att kräkas lite. Då hinner husse och matte diskutera hur fel vi kommit och hur rätt det blir om matte får bestämma. Karta, GPS och ungarnas telefoner brukar övertyga husse om att han dels kört hur fel som helst och dels hur han ska köra i fortsättningen. Det värsta med alla felkörningar är ju att det tar ju sån tid innan vi kommer fram till målet. Oftast en strand eller något dammigt museum där hundarna, dvs jag, måste bindas i någon krok utanför museet istället för att jag ska få lite inblick i hur det var förr i människornas liv. Stranden brukar vara bättre om de lyckas hitta någon strand där vi är tillåtna. Det är inte alltid det lyckas heller.
Den här gången så gick resan, efter många om och men, till en strand där vi faktiskt var tillåtna. Då brukar det bli ganska kul, mycket tikar på stranden. Förra gången vi hittade en sån strand så var det världens snygging som var där. En Irländsk Setter, snygg, slank och vilken smidighet. Jag satt som trollbunden hela tiden och bara stirrade. Husse och matte trodde jag var sjuk och försökte mata mig med glass. Lakritsglass – vilka dumskallar. Jag gillar verkligen inte lakritsglass men jag var ju tvungen att äta för att inte de skulle bli ledsna och sen var jag ju tvungen att äta också för att visa tiken vilken tuffing jag var. Det gick sådär får jag väl medge. Jag råkade visst kräkas upp den glassen efter en stund så husse och matte började bli oroliga och funderade på att åka hem igen. Då var jag tvungen att rycka upp mig lite och börja gnaga på en pinne så de skulle tro att jag mådde bättre igen. De lugnade ner sig till slut och alla verkade bli på bättre humör igen och badade och fikade. Jag hittade smörgåsarna först.
Den här gången fanns det ingen tik av den klassen på stranden. Några tjocka mopsar som bara bjäbbade om hur smarta de var hela tiden. Inte en snygging på hela stranden. Jag försökte se glad ut men misslyckades ganska rejält och la mig istället tillrätta på en filt efter att ha badat och rullat mig i sanden. Jag råkade få med mig ganska mycket sand upp på filten tyvärr. Där låg jag och kikade på uppkäftiga mopsarna och tittade på husse och matte som såg glada ut tillsammans med barnen. Ingen av dem hade tänkt på att ta med sig en boll åtminstone till mig. Nädå, hundmat och vatten var allt jag skulle roa mig med medan de åt av de goda smörgåsarna och kakorna. De hade lärt sig att lägga allt det goda i burkar med lock som var faktiskt ganska pilliga att få upp för en hund. Jag tror matte hade räknat ut vem som åt upp smörgåsarna förra gången så jag måste fundera ut en ny plan till nästa gång. Synd att plast smakar så illa men jag fick väl tugga sönder de i alla fall.
Tiden gick ganska långsamt på stranden, smörgåsarna tog slut, kakorna också och jag fick minsann inte smaka ett dugg. Jättetrist. Jag funderade på hur jag skulle hämnas på hemvägen och kom på en ganska bra plan. Om jag blundade hela vägen så skulle jag säkert kunna må illa och verkligen få lite omtanke.
Till slut så fick matte och husse för sig att nu skulle vi minsann åka hem igen och samma hysteri startade igen, ungar som skrek och gapade, husse och matte som yrade omkring och samlade ihop leksaker över hela stranden. Det slank med lite leksaker som jag inte kände igen också men jag tror inte de märkte det bland de andra familjerna. Vi kom iväg i alla fall till slut och nu hade husse fått hjälp av matte som bestämt sig för att ge anvisningar hela vägen hem. Så hem kom vi efter några pauser som jag lyckades ganska bra med.
På återhörande,
Er egen Tusse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar