Frågan var nu bara hur jag skulle gå tillväga och den tanken och frågan gäckade mig en längre stund tills jag till slut kom på den briljanta iden att börja läsa hennes bok för att få underlag till en diskussion. Jag var dock tvungen att försöka få reda på vad som hänt i mordfrågan först för att sen kunna bilda mig en egen uppfattning om hur det låg till. Via telefonkatalogen så tog jag reda på var den närmaste bokhandeln låg. Kvällstidningarnas löpsedlar hade omväxlande nyheter om de senaste bantningstipsen och att det tydligen var uppror på en fångvårdsanstalt i Tidaholm. Jag funderade en stund var Tidaholm låg men gav upp då tankarna pendlat mellan nedre Norrland och Skåne. Jag gick in och köpte tidningen mest av ren nyfikenhet över Tidaholm och inte så mycket av nyfikenhet över varför fångarna gjorde uppror på anstalten. Läste artikeln som var uppslagen ordentligt i tidningen och med tjusiga bilder på en anstalt, om det nu går att göra tjusiga bilder av en sådan miljö så hade fotografen faktiskt lyckats ganska bra, motljusbilder av murar i betong gör sig nog bäst i motljus. Tydligen hade en fredlig demonstration urartat till att bli något helt annat än fredlig och stora värden förstörts och en hel verkstadsbyggnad var totalt utbränd. Intressant läsning men nu var jag ju tvungen att få tag på boken jag skulle läsa. Bokhandeln hade mycket riktigt boken i lager så efter att ha betalat och fått en fin kasse att ha boken i försvann jag raskt tillbaka till parken där jag tidigare på morgonen lyssnat på konserten. Otroligt nog så fanns stolen jag suttit på kvar så jag slog mig ner och började läsa. Boken inleddes med meningen: Där stillsamt regnet föll blandades regndropparna med blod som flöt längs rännstenen ner i närmaste avlopp. Det dröjde inte länge innan jag var totalt fast i boken och allt runtomkring mig försvann där jag satt i solen och läste. Själva det mord som var upprinnelsen till häktningen av författarinnan beskrevs i mycket detaljerad form så jag fick en ganska klar bild av hur det gått till. Efter ett antal timmars läsande och skruvande på stolen, särskilt bekväm var den ju inte men ändå en stol, så fann jag mig plötsligt extremt hungrig och la tillbaka boken i kassen och började leta efter ett lämpligt ställe att äta något på. Jag var ju fortfarande tvungen att hålla en ganska låg profil med tanke på mitt skolkande och funderade lite på om någon sett mig sitta där på stolen utan att jag märkt det. Jag var ju helt fängslad av läsningen så det hade inte varit omöjligt att någon jag kände sett mig eller att någon kändis hade gått förbi och kanske till och med kikat nyfiket på mig där jag satt ensam på en stol med en bok i handen. Dagens rätt var kåldolmar så det fick det bli. Jag kunde inte släppa tanken på damen och hennes bok och öde så jag tog boken ur kassen igen och fick syn på baksidan som jag inte sett tidigare. Där fanns en ordentlig presentation av henne med ålder, tidigare böcker osv men framför allt så fanns hennes förläggare och mentor omnämnd. Jag noterade namnet och förlaget på en servett och fick därför gå och hämta en till så jag kunde torka bort såsen från mungiporna.
Jag gick tillbaka till kafeet där jag varit tidigare på dagen men nu med ett nytt ärende, nu skulle jag försöka få tag på hennes mentor på förlaget så jag kunde börja nysta i problemet på riktigt. Jag gjorde en notering på min anteckningsservett om att också ta fram en förteckning över de hyresgäster som bodde i samma hus som hon och kanske kunde bringa lite ljus över händelsen också. Mycket riktigt på förlaget så fanns denna person registrerad så jag tog, ännu en gång, reda på adressen via telefonkatalogen och noterade att det var lagom avstånd för en promenad i solen. Runt omkring mig i stan så var det ett påfallande stort antal personer som hade svenska fotbollslandslagets tröjor på sig med namn som Andersson, Brolin, Ravelli osv på ryggen. Otaliga var de barn jag sett som utfört Kennet Anderssons målgest. Tänk att en tredjeplats kunde vara så fantastisk? Vi hade ju blivit slagna av både Brasilien och Italien så vari det märkvärdiga bestod kunde ju inte jag som icke-fotbollsfanatiker förstå. Även om jag faktiskt var tvungen att erkänna att även jag suttit uppe på nätterna och sett de matcher som Sverige spelat. Värmen denna sommar var fantastisk och bilderna från USA hade gjort att drycker av alla de sorter hade varit en fantastiskt försäljningssucce och bryggerier och uteserveringar gnuggade händerna av förtjusning.
Väl framme vid förlaget så noterade jag naturligtvis att det var lunchstängt så jag slog mig ner på en parkbänk utanför för att vänta tills de skulle öppna igen. Som tur var så fanns det bilder på baksidan av boken av både författarinnan och hennes mentor tagen vid någon pressammankomst eller liknande så jag hade ett ungefärligt hum om hur hon såg ut. Jag hoppades bara att morgonens häktning inte hade gjort henne oanträffbar utan att hon skulle vara på jobbet som vanligt. Ja, vanligt för andra personer i alla fall, jag som skolkade kunde ju inte gärna säga något om hon inte skulle vara där. Även om hennes skäl till frånvaron var av betydligt mer legitim karaktär än mitt självglädjande skäl. Jag passade på att sluta ögonen och tänka tillbaka på cellokonserten tidigare på dagen då jag hörde steg i gruset och tittade upp och fick till min förvåning se nämnda mentor stå och titta på mig. En dam cirka 70 år gammal och med en plirande blick stod och tittade ner på mig med ett leende.
- Det där såg så skönt ut, är det ok att jag slår mig ner och gör dig sällskap? frågade hon mig. Jag som verkligen ville träffa henne och hade sett fram emot att få jobba lite för att få tag på henne förundrades över hur enkelt det kunde vara ibland när jag gjorde en gest med handen som för att bjuda henne en sittplats där bredvid mig på bänken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar