Tidigt på morgonen, långt innan väckarklockan ringt vaknade jag av sirener och allmänt sorl nere från gatan. Sommaren stod i sin blom och värmen gjorde folk galna verkade det som. Det nästan vinnande laget i fotboll hade hyllats dagen innan av en skrålande folkmassa i parken och det hade startat en allmän fotbollshysteri som gränsade till vanvett. Värmen gjorde som sagt inte saken bättre och jag gick sömndrucket mot fönstret för att kika ner på gatan och se vad som pågick. Hela gatan var full av polisbilar och poliser i kravallutrustning sprang omkring och gjorde små militäriska rörelser med händerna, dvs pekade med hela armen för att vara så tydliga som möjligt. Det rusades runt hus, det siktades med vapen och hissades ner poliser från taket. Jag tappade hakan fullständigt för efter en stund kom en äldre dam i handbojor ut, ledd av två bastanta poliser, och iförd handbojor. Poliserna började så smått att samla ihop sin utrustning förutom några som gick omkring med block och penna i handen och samlade information från åskådarna. Jag tittade lite mer noga på damen som blev utledd mot polisbussen. Jag tyckte det verkade vara något bekant över henne men kunde inte placera ansiktet för tillfället. Tystnaden lade sig på gatan igen då alla polisbilar åkt sin väg och åskådarna hade lämnat platsen. Nyhetsvärdet hade uppenbarligen lagt sig och därigenom försvann intresset helt.
Dagen hade börjat lite annorlunda minst sagt och efter en långsam frukost med dagstidningsläsning och färskpressad apelsinjuice så var det så dags att gå till jobbet som vanligt. Jag hade koll på att tunnelbanan gick som den skulle utan alltför stora förseningar så det såg ut att bli normal tid till jobbet i alla fall.
Passerade på min väg till t-banan den luggslitna mannen som brukade stå i gathörnet och be om pengar, han såg om möjligt ändå värre ut än vanligt så jag skänkte honom en 10:a och log mot honom. Ett tandlöst leende mötte mig och jag gick vidare, visade kortet och klev ner på perrongen och inväntade tåget. Som vanligt fullt av folk, fyllon på bänkarna trots den tidiga timmen och bastanta väktare som gick runt och pratade med varandra.
Inga störningar på väg till jobbet, precis som utlovat när jag klev upp ur underjorden och möttes av ett bedövande solsken. Jag tittade mig omkring och funderade en kort stund innan jag klev in i en annan portuppgång än den till jobbet och tog upp mobilen och ringde växeln.
- Jag beklagar men vi får ställa in mötet idag, har blivit krasslig tyvärr sa jag och förställde rösten så gott det nu gick.
- Ojdå, svarade växeltjejen och ojade sig en lång stund och förhörde sig om hur jag mådde och om jag tagit något mot feber och värk. Avslutningsvis så bad hon mig krya på mig vilket jag lovade att göra.
Jag hade inte skolkat från jobbet på många år men den här sommaren var väldigt speciell och skapade nya ideer i mitt huvud varför skolkning tedde sig helt naturligt en dag då granntanten hade hämtats in av kravallpolis och Sverige nästan vunnit i fotboll. Min feber konstaterade jag var nog av en helt annan natur än den som lite “krya-på-dig-och-ta-en-Ipren” brukade hjälpa mot. Jag klev ut ur porten där jag stått och ringt jobbet och kikade försiktigt fram för att undvika att bli sedd av mina arbetskamrater. Det vore just snyggt om jag skulle bli ertappad på riktigt bar gärning nu när jag skulle skolka.
Ingen fara verkade det som så jag smög ner i stan mot hamnen där båtarna låg och guppade lite som i Båtlåt och kölade lite grann. Kul låt förresten. På avstånd hördes musik så jag gick mot ljudet och fann till slut en kvartett som spelade kammarmusik på kajen. Hela situationen var fullkomligt absurd, skolk, häktad grannfru och nu detta. Framför kvartetten hade det ställts upp stolar så man kunde sitta och lyssna på musiken i lugn och ro. Troligen hade de tänkt att vara ett stillsamt inslag på väg till jobbet för många men så tänkte inte jag. Jag satte mig ner och njöt med slutna ögon i sommarsolen av den vackra musiken. Cellon är ett underbart instrument och kan lyssnas på hur mycket och länge som helst så jag bara satt där och drömde en lång stund och måste ha somnat för när jag vaknade av att någon ruskade min axel så var jag alldeles själv på en stol mitt på kajen.
Samtidigt som jag vaknade så kom jag plötsligt på vem den gamla damen var som polisen hämtade på morgonen. Det var en mycket känd författarinna som skrivit otaliga kriminalromaner så jag skyndade mig ifrån den ensamma stolen och försökte få tag på en kvällstidning för att se om det stod något i tidningarna. Inte ett ord såklart, vad dum jag var, i den här interneteran så trodde jag naturligtvis att även tidningarna publicerade nyheter lika snabbt som via internet och det gick ju inte. Dagens nyheter fick man minsann läsa om dagen efter. Knepigt namn på en tidning tänkte jag. Den borde ju faktiskt heta GårDagens nyheter och då inte köra med falsk marknadsföring på det sätt som de nu gjorde. Jag gick istället till närmaste internetcafe och kopplade upp min dator som märkligt nog ingen stulit där jag suttit i säkert en timme på stolen i hamnen. Som sagt den här sommaren var inte normal på något sätt. Upp med datorn och direkt inkopplad på nätet för att se vad som hänt.
Förstasidan på nättidningen mötte mig direkt: Känd författarinna häktad för brutalt mord.
I texten framgick att den gamla damen häktats för att ett mord som begåtts i trakterna av Nykvarn hade såna uppenbara likheter med ett mord i en av hennes böcker att polisen fann det för gott att häkta tanten för att det var så likt. Jag ruskade förbryllat på huvudet – hur tänkte de nu? Bara för att hon skrivit om ett mord och någon troligen tagit hennes metod på allvar och följt hennes bok som en instruktionsbok så innebar väl inte det att hon automatiskt var huvudmisstänkt?
Jag läste hela artikeln innan jag fick en tanke i huvudet och skulle försöka söka upp henne. I och med att jag normalt jobbade med helt andra saker så skulle jag vara tvungen att ljuga mig in för att få en pratstund med henne. Men den här sommaren var ju nu inte normal så jag tänkte inte ens på något alternativ utan fann iden lockande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar