Fredag (fast det bara är torsdag) 2013-03-28

Öl!

Var det första jag hörde när jag öppnade dörren. Det hade knackat ihärdigt en längre stund så jag kände mig till slut tvungen att gå och öppna.

Utanför dörren stod Fredag klädd som en påskkärring med kvast och allt, dock hade han sin mc-väst på sig för att skrämma folk med troligen. Jag hade aldrig sett hans märke på ryggen förut men nu fick jag möjligheten att läsa ordentligt.

Blueridge bikers from HELL
(And Inkasso) med mindre text.

Jag ruskade på huvudet åt Fredag och konstaterade att han var som vanligt ungefär. Det hade varit lugnt i grannskapet ett tag beroende på att Fredag och hans kompisar hade varit utomlands ett tag. Så hette det i alla fall och på en direkt förfrågan så menade Fredag att de förberedde en utlandslansering av sina inkassotjänster så det var nödvändigt att åka till Thailand och marknadsföra sig lite. Med betoning på lite.

Nu blev Fredag lite mer ihärdig i sitt framhärdande om öl och pekade menande på sin korg där det stod:

Starköl till höger och folköl kan ni behålla!

Det var ju svårt att inte förstå hans uppmaning så jag gick till köket för att hämta några öl till den stackarn. Tyvärr följde han med mig till köket och hann se innehållet och innan jag förstod vad som hänt så hade samtliga hårdkokta ägg landat i hans korg och alla öl försvann ner i korgen. Först då insåg Fredag att hans korg inte skulle räcka till allt han ville ta med sig så korgen ställdes in i kylen. Istället tog han en kasse och fyllde den med all min påskmat. Tyvärr hittade han min Skåne också som jag försökt gömma bakom potatis och grönsaker. Med min påskölback under armen och en välfylld kasse försvann han ut genom dörren med ett glatt Glad Påsk.

Hans kamrater flockades runt honom vid grinden och det hördes många knäppanden från ölburkar. Kul att kunna glädja honom såhär inför påsk. Även om min påsk nu skulle bli rätt mager och nykter så var det trots allt roligt att kunna glädja honom och hans kamrater med lite mat.

Undrar hur Fredags påsk skulle blivit annars? Vem skulle han ha våldgästat istället? Kanske det är Fredag som ringer på din dörr snart och frågar sin standardfråga om: Ge oss ÖL nu!

Hoppas ni får en Glad Påsk!

Persongalleri Körskolestraffet

Persongalleri Körskolestraffet:

Per-Anders Gustavsson, 46, körskoledirektör

Ingen fru sen några år tillbaka, viril enligt egen utsago. Tack Viagra! Inget samförstånd med myndigheter alls. Horn i sidan till Disponent Albihn Melin. Inga barn.  Inga skrupler alls när det gäller kvinnor. Ett självhävdelsebehov på det manliga planet utan dess like.

Sven Persson, 47, bilhandlare

Fru men betuttad i P-A:s receptionist, Rebecka Johansson. I likhet med Per-Anders osams med myndigheterna horn i sidan till Disponent Albihn. Gift, ett barn dotter, 19 år

Disponent Albihn Melin, 48

Kommer från en lite finare släkt, akademikerfamilj, lite former än andra. Snodde en tjej i ungdomen från P-A och Sven på en dans och har för den händelsen alltid stått på de bådas svarta lista. Riskerar hämnd. Tycker inte om fackliga företeelser alls, bara ett hinder för fri företagsamhet. Gift, 3 välartade barn, 16, 21 och 22 samtliga söner. Ingen av dem vill ta över bruket.

Överläkare Gunnar Oscarsson, 54

Storhetsvansinne, irriterade på Socialstyrelsen i största allmänhet. Trött på sitt jobb som överläkare beroende på all administration. Gift 2 barn, 21, 24 båda döttrar.

2

Försäljaren Johan G Carlsson, 38

Frän tycker han själv, kör Porsche och investerar stora pengar i hårgelé för att nå sin eftertraktade look med bakåtslickat hår. Kommer från fattiga förhållanden och vill uppåt till de fina människorna och strävar hårt. Ogift, inga barn som han känner till.

Receptionist Rebecka Johansson, 27

Snygg, smärt och med naturligt stora bröst som Sven fattat tycke för. Rebecka har förstått att Sven har ett gott öga till henne och gör allt för att dra nytta av den situationen. Hon åker ständigt i nyare bilar som Sven tillhandahåller. Ogift men med pojkvän som undrar och är konstant sjukligt svartsjuk.

Lantmätare Anders Johansson. 42

Kartfantast, regelivrare och håller på sitt. Ogift förutom med kartor och inga barn. Allmänt irriterad på människor som inte håller avståndet till Anders gränser. Tillbakadragen och introvert, faiblesse för jordglober och kartor i största allmänhet.

Engelsklärarinna Fiona Mc Dermot, 46

Parant kvinna med barnasinnet kvar, har dock uppenbara problem med högertrafik då härstamningen är engelsk. Brukar dock kunna prata sig ur de flesta situationer. Ogift, tre utflugna barn. En ständig medelpunkt på stadens engelska pubar.

Diversearbetare Nina Andersson, 41

Singel men har inga egna barn. Uppfordrande och med en bestämd uppfattning om att alltid ha rätt. Tyvärr har hon oftast det och är ständigt nöjd över sin förträfflighet. Omgivningen är inte lika nöjd. Har som mål att hitta någon som försörjer henne och drömmen är att bli väktare.

Lagerarbetare Thomas Andersson, 31

Avlägsen släkting till Sven Persson och pojkvän till Rebecka Johansson. Svartsjuk som få och har ett outtömligt kontrollbehov.

 

Körskolestraffet del 1 (ytterligare lite redigerad)

Körskoledirektör Per-Anders Gustavsson var en luttrad man, alla de motgångar som tänkas kan hade han upplevt, det var Skatteverk, konkurser och diverse myndigheter som Per-Anders upplevde som ett hinder i vardagen. Han hade vid något tillfälle försökt ta livet av sig men ändrade sig då repet gick av. De blånader runt halsen han hade i flera veckor efteråt skyllde han på en elak fru. Till saken hör att någon fru hade han inte haft på flera år så de som kände honom visste mycket väl hur det var fatt. Ibland tackade han sin lyckliga stjärna för att repet var köpt på en loppis i obygden och av väsentligt usel kvalitet. Så här hade livet varit för Per-Anders sen han föddes tyckte han. Bara motgångar tills han en dag hade träffat en frände som hade ungefär samma upplevelser som Per-Anders, både vad gällde konkurser men också vad gällde myndigheter som missbrukade hans förtroende varje dag. De hade suttit en kväll, Per-Anders och bildirektör Sven Persson, från Svennes bil i den lilla staden där de bodde och bedrev sin verksamhet. Tillsammans hade de svurit ve och förbannelse och i takt med den konsumerade mängden öl hade det ena kreativa förslaget efter det andra växt fram. Väl så i bastun, med finsk bakgrund på moderns sida så var bastu ett krav från körskoledirektör Per-Anders Gustavsson en kväll med drycker och trevligt umgänge. Hans kvinnohistorier var vittomfattande och mer än en kvinna hade lägrats av denne virile direktör. Han avslöjade aldrig med var hans näring bestod i utan sa bara direktör Gustavsson om någon frågade. Den här kvällen i bastun så skapades historia av en körskoledirektör och en bildirektör som tillsammans hade svurit på att få en noga planerad hämnd på samhället. Så till slut efter ytterligare några öl hade planen vuxit fram då båda hade en irritation över alla de fortfkörare som härjade på gatorna runtom i länet. Den plan som vuxit fram byggde på de kontakter båda hade inom Rotary och där fanns flera av de myndigheter representerade som var till nytta. De hade, efter att ha tagit var sin öl till, kommit på det geniala att bjuda dessa kontaktpersoner på en rejält våt kväll med en avslutning i bastun med diverse kvinnor, eller män för den delen. Varken körskoledirektör Gustavsson eller bildirektör Persson var särskilt knussliga med varje människas böjelse och begär så till den så kallade festen skulle de personer som skulle närvara vara väl kartlagda och kameror vara uppsatta. När bildirektör Persson hörde att det skulle vara kameror så ville han vara säker på att dessa bilder inte skulle kunna användas emot honom så efter att ha fått ett löfte från körskoledirektör Gustavsson så var planen fastlagd och de skulle sätta igång redan nästa morgon med kartläggningen. Det visade sig att det inte krävdes så särskilt mycket övertalning alls för att få de personer som var av intresse att vilja gå på en gratisfest utan samtliga de tillfrågade tackade på stående fot ja och samtliga frågade lite diskret om det var ok att inte ta med sin fru på dessa festligheter utan kanske en sekreterare eller någon annan de fattat tycke för. Självklart så var varken körskoledirektör Gustavsson eller bildirektör Persson negativa till detta utan gnuggade sina händer då de insåg att de skulle få material till att genomföra sin plan utan problem och kanske kunna skaffa sig en hacka genom utpressning också. De här båda direktörerna var skrupelfria och ansåg båda sig ha blivit misshandlade genom all administration så de såg fram emot hela planens genomförande.

Kvällen för festen avlöpte väl, alla var nöjda och filmerna blev väldigt bra. Tillsammans hade de suttit och gått igenom varenda minut av filmmaterialet och konstaterade glatt att varenda person fanns med på rörliga bilder i närbild och i diverse komprometterande situationer. Alla hade haft ordentligt roligt, nästan finskt kul och spriten hade precis räckt och ölen likaså. Den mest lyckade delen av festen var bastun och relaxrummet utanför där de också satt upp flest kameror. Efter ett antal visningar av filmerna så var planen i hamn och de första hotmailen började skickas ut. Märkligt nog så var ingen av de tillfrågade negativa till det som de båda direktörerna föreslog så planen genomfördes nästan helt utan mankemang och redan ett halvår senare var den sjösatt. Att de båda direktörerna också av en händelse fått påfyllning på sina konton med ansenliga summor gjorde ju planen underbart bra tyckte de båda kumpanerna där de satt och planerade den nya verksamheten.Varje morgon samlades en grupp olycksbröder för att göra bot och bättring. Den lilla körskolan hade avtal med de myndigheter som behövdes och fick ett nytillskott av ertappade fortkörare varje dag. Det här gällde bara de som kört alldeles för fort och behövde en liten påminnelse om att det här med bilkörning inte är så lätt alls.

Den här morgonen var det en alldeles särskild grupp som samlats, det var disponenter, lantmätare, försäljare och en läkare. Alla var de, enligt egen utsago i alla fall, totalt oskyldiga och föremål för myndighetsmissbruk. Att vara tvungen att lära elever köra bil när de själva inte riktigt kunde hålla gaspedalen lagom nertryckt var enligt staten en alldeles lämplig uppgift.



Läkaren, Gunnar Oscarsson, naturligtvis med C så det så lite flottare ut. Gunnars mor hade tidigt ändrat stavningen från det mer ordinära Oskarsson då hon tyckte att det såg lite tjusigare ut. Hon hade försökt att byta namn till Silfvertall men hade fått avslag från Patent och registreringsverket så då fick det bli en enklare utväg, alltså Oscarsson. Detta namn hade nu vår läkare och som medelålders man hade han en hel del att säga om regering och riksdag i största allmänhet och definitivt om Socialstyrelsen i synnerhet. Maken till byråkrati hade han inte trott vara möjlig. Det var papper hit och papper dit och sen skulle det skrivas papper på att papper hade blivit utskrivna också. Åtminstone kändes det så för Gunnar där han stod och väntade på att få sitt uppdrag. 56 år gammal tyckte han att han sett det mesta som livet kunde erbjuda men han skulle bli överraskad. Mer överraskad än i rätten tidigare då han fått sin dom.

Läkaren hade berättat sin historia för de lärde i rätten som ansåg att han var en bildrummel av stora mått och därför borde lära sig veta hut. Det hjälpte inte att läkaren bedyrade att det var en brådskande tjänsteutövning som handlade om liv och död. Inte ett dugg hjälpte det faktum att läkaren med egna ord berättat om exakt varför han körde för fort. Hans fru hade satt i halsen och därför var han tvungen att gasa på lite extra. Rätten gav honom till viss del rätt men tyckte att en ambulans hade varit mer berättigat att kalla in istället och gav honom alternativen: indraget körkort eller två månader i körskola.

Hela påfundet med att låta notoriska fortkörare istället agera lärare för definitiva nybörjare var ganska nytt och läkaren visste inte riktigt vad han gav sig in på när han tackade jag till körskoleuppdraget. I vilket fall som helst så var det ett bättre alternativ än att få körkortet indraget under flera månader. Det hade begränsat hans yrkesutövning till att svara i telefon och ordinera Alvedon eller något annat smärtstillande medel och en begäran om att återkomma efter några dagar om det inte blev bättre.



Disponenten Albihn Melin, ja det skulle stavas så, var av en ganska fin släkt hävdade han själv. Mamman var sångpedagog och pappan var slöjdlärare. Alltså var både mamman och pappa akademiker vilket smällde högt i den lilla gruvorten där Albihn växt upp. Redan i tidiga år hade Albihn uttryckt en önskan att få skapa något med egna händer. Det hade hans far slöjdläraren tyckt varit jätteroligt tills han förstod att det inte var svarvade träskålar och grytunderlägg som var tanken. Här skulle startas företag och nu i mogen ålder hade hans företag växt sig hyggligt stort och hade nu 60 anställda vilket gjorde disponenten till en välbärgad man. Inte arbetarna i fabriken, de var det mest synd om tyckte facket. Om facket tyckte inte Albihn alls, bara ett hinder för fri företagsamhet och växande svenska företag. Att han också ägde en liten fabrik i Kina som gjorde en del underdetaljer till fabrikens produkter lät han sig inte hindras av när han skrädde orden på de Rotarymöten som var vanligt förekommande. Disponentens var en högt uppsat person inom denna rörelse och hans enda irritationsmoment var att han inte var Frimurare också. Han hade läst en del om frimureriet och tyckte att han var självskriven som medlem i denna lite hemliga sammanslutning. Tyvärr var det ingen av de befintliga frimurarna som tyckte samma sak så än hade han inte blivit upptagen som Frimurare.

Disponentens historia var ungefär densamma som läkarens med den skillnaden att han knappast kunde hävda att det var en brådskande tjänsteutövning. Han försökte i alla fall att göra detta och hävdade att företaget han var direktör för skulle gå omkull om han inte infanns sig i det närmaste ögonblickligen.
Även här tvekade inte rättens ledamöter när det gällde att bedöma om det var en rimlig nödsituation och disponenten ställdes inför samma valmöjlighet som läkaren: två månaders indraget körkort eller tvångskommendering i körskolan under samma tid. Disponenten tvekade inte heller när det gällde vilket straff som verkade minst jobbigt och valde därför körskolan han också. Naturligtvis så hävdade disponenten att han var ett offer för statsmakterna och ruskade på huvudet när han lämnade rätten. Milt sagt bedrövad men ändå lättad över att inte bli av med körkortet.



Lantmätaren, Anders Johansson, var redan tidigt inne på att det skulle vara något med kartor i livet. Som barn kunde han sitta i timmar framför jordgloben och snurra den i allt högre fart för att till slut sätta fingret på någon plats som han sen skrev upp i sin lilla Att-göra-bok. Hans mor upplevde Anders som en smula tillbakadragen och ville inget hellre än att Anders skulle vara ute och leka med de andra barnen och så skedde vid några tillfällen men det slutade alltid med att Anders kom inspringande med gråten i halsen då något barn i sandlådan hade gjort intrång på hans noga uppmärkta mark. Det skulle vara staket och grindar och ve den som körde sin lilla plastbil innanför grindarna utan att Anders hade gett dem lov att köra där. Då blev det slagsmål och Anders var alltid den som drog det kortaste strået. Hans fysiska lekamen hade inte utvecklats till lika mycket muskler som de andra barnen i samma ålder. Mycket beroende på att det inte är så tungt att snurra en jordglob kanske? Nuförtiden var dock Anders nöjd där han fick sitta med sina kartor och med ett pennstreck kunde förändra livet för någon som intet ont anande helt plötsligt hade en motorväg strax utanför jordkällaren. Så kunde Anders ge igen efter alla år av oförrätter i sandlådan. Anders hade mycket nogsamt skrivit ner alla oförrätter sen barndomen och det var nu en ansenlig mängd med små svarta böcker som stod i hans tjänsterum.

Lantmätaren hade ungefär samma historia som de övriga och berättade sin historia till de andras instämmande nickningar. Alla var av samma uppfattning att de var offer för myndigheternas missnöje och ringaktning. Att de samtliga närvarande hade blivit ertappade med att köra mer än 30 kilometer för fort på vägen var det ingen som tänkte på.



Säljaren, Johan G Carlsson, hade bakåtslickat hår och hal blick. Såg i största allmänhet rätt motbjudande ut för omgivningen. Han själv tyckte dock inte att han var motbjudande alls utan var en guds gåva till mänskligheten. Som barn hade han försörjt sig genom att stjäla tomglas från insamlingens alla kassar som en onsdag i månaden stod utanför villorna i de lite finare kvarteren där han inte bodde. Familjen bodde i ett av miljonprogrammets alla lägenheter och Johan hade alltid sett på villorna med en längtan om att någon gång i livet få bo i ett sånt hus. Gärna lite finare hus än alla de andra såklart. Som försäljare så var han väldigt framgångsrik och hade även han tjänat en hel del pengar. Visserligen gick det åt en del vid representationer och alla de tjusiga prylar som han var tvungen att ha. Bilen var ett exempel, en kycklinggul Porsche var ett av alla de tecken på framgång som han gärna omgav sig med. Att han sen alltid var den som bjöd laget runt på alla krogar han bevistade gjorde att förmögenheten kunde ha varit avsevärt mycket större. Det kostar att ligga på topp tänkte Anders där han stod och väntade på sitt straff.

Försäljarens historia gick i samma riktning och även här blev det instämmande nickningar och menande blickar mot körskolans skylt där det stod; vi har erfarna lärare och snabb utbildning.

Inne på körskolan förbereddes för dagens lektioner genom att eleverna skulle tilldelas de straffade utifrån graden av försummelse. Läkaren som hade bedömts vara värst fick därför en elev som skulle ha sin första lektion och enligt uppgift totalt saknade känsla för bilar och motorer i största allmänhet.

Disponenten fick en äldre dam som både såg och hörde dåligt. Glasögonen på damen ifråga var av akvarietjocklek och med huvudet på sned och med kisande ögon tog hon disponenten i hand och neg lite kokett då de träffades för att ta en tur på närmaste parkeringsplats. Körskolan hade bedömt att det var en lämplig start för damen.

Försäljaren som hade ett större antal försyndelser i sitt register fick en elev som hade kuggats 6 gånger beroende på olika orsaker men de flesta hängde ihop med bristande uppsyn och för hög hastighet.

Lantmätaren som hade blivit ertappad för bara tredje gången med fortkörning verkade få den som var enklast att hantera, en yngling vars föräldrar hade bilaffär och verkstad samt hade ett oomtvistat motoröra så det verkade på papperet vara enklast.

När samtliga uppdrag hade delats ut av körskoledirektör Per-Anders Gustavsson, lätt överviktig och med en begynnande flint som blänkte vackert i solen. Per-Anders, eller P-A som han kallades log brett över situationen då han gick in på kontoret. Uppgörelsen med myndigheterna hade givit hans tidigare konkursmässiga verksamhet ordentligt med luft under vingarna och pengarna bara rasade in. När dessutom myndigheterna stod för alla skador på bilarna som orsakades av dessa oerfarna och fartglada lärare så kändes det riktigt bra. Naturligtvis så hade P-A, listig som han var ett avtal med bilfirmorna runt om i staden om att få de sämsta bilarna bilfirmorna hade i lager som sedan reparerades på statens bekostnad. Visserligen så fick ju de dömda betala kostnaderna för reparationerna i andra hand men för att överhuvud taget komma ifråga för den här typen av straff så var det tvunget att ha en rejäl inkomst. Samtliga som dömdes till körskolestraffet hade naturligtvis genomgått en ordentlig kreditprövning och det var inte ovanligt att kostnaderna för dessa straff kunde uppgå till ansenliga summor. Bilfirmorna tjänade på affären, körskolan tjänade på affären och de dömda, som det inte var ett dugg synd om var de som drabbades. Allting frid och fröjd tänkte P-A där han satt med dagens schema framför sig.

Gunnar Oscarsson tog emot sin elev, en liten finnig yngling med en död fisk som handslag och visade honom var bilen stod. Med raska steg tog ynglingen plats i passagerarsätet och väntade ivrigt på vad som skulle hända. Han fick dock inte sitta där längre än att Gunnar hade funnit sig och pekade med myndig hand mot förarstolen.

-       Du ska sitta där, det är du som ska lära dig köra, inte jag, för jag kan redan köra sa Gunnar.

-       Jag kan väl inte köra heller, det är mamma som tvingat hit mig för att alla mina bröder har körkort och hon vill inte skjutsa mig längre till skolan och till mina pianolektioner.

-       Men du, sätt dig nu så ska vi ta en liten sväng i alla fall så att jag får se vad du kan och vad du behöver lära dig.

-       Törs jag det då? Jag har ju inte kört något förut.

-       Det är inte så svårt, jag ska försöka lära dig allt jag kan utom fortkörning.

Med ynglingen bakom ratten så vidtog nu en skräckuplpevelse för Gunnar vilken började med att ynglingen med en snärtig rörelse efter att ha startat bilen, svepte in backen och gav samtidigt full gas. Åt det hållet hade inte Gunnar tänkt sig alls för där stod nämligen en släpkärra av väldiga mått som skolan använde för att utbilda elever att köra med tungt släp. Det kunde nog inte skolan göra på ett tag tänkte Gunnar när de gungat sig loss från kärran. Att en bil kunde komma så långt upp på en parkerad släpkärra var en märklighet som han kunde fundera över länge. Framfarten blev inte så mycket bättre åt det här hållet heller, ett staket och en lyktstolpe stod lite i vägen vid utfarten och nu kunde till och med större lastbilar komma in på gården. Vilket nog inte var vad körskolan hade tänkt sig heller. Men skam den som ger sig, ynglingen fort som skjuten ur en kanon ut på vägen, emellan två förskräckta bilister som fick kasta sig på bromsarna för att inte krocka. Det var med både guds försyn och en smula tur som bilfärden tog slut strax efteråt i en häck på andra sidan gatan.

-       Jag behöver nog träna lite på att svänga och att gasa mindre sa ynglingen till den nu vettskrämde Gunnar.