En dag i Tusses liv (del 6)

Typiskt, husse och matte hade bestämt sig för att jag skulle "socialtränas". Det innebär en lång resa i bil, och hur de resorna brukar gå till vet ni ju. Längst bak i bilen i en alldeles för liten bur så jag måste kräkas ibland för att få uppmärksamhet. Gick inte, hur jag än försökte, att gömma mig i källaren när de viskat till varandra att Tusse måste tränas på att umgås med andra hundar. Då var jag redan på väg ner i källaren till mitt lilla skrymsle som jag inrett med några av husses strumpor, en gammal sko och ett riktigt smaskigt tuggben av älg. När jag är lite deppig så brukar jag smita ner i källaren och gnaga lite på det benet och då känns livet mycket bättre. Den här gången hann jag inte ens börja tugga på benet utan husse kom ner i källaren med kopplet och sa:

- Nu ska vi åka bil en liten sväng.

Som om jag brydde mig, jag ville definitivt inte åka till stan och socialtränas. Ni hör ju hur det låter? Socialtränas? Som om jag behöver det? Jag är så himla social så.
Det fanns tyvärr ingen återvändo, husse hade redan kopplat mig innan jag förstod vart det barkade hän. Släpad upp för trappan och möttes av en leende matte som öppnade dörren för mig och skulle klia och gulla lite först bara. Fy farao. De kan väl åka till stan själva istället, är det några som behöver socialtränas så är det husse och matte.

Inte en chans, in i bilen och iväg for vi. Som vanligt, vi hade ju varit i stan förr, så tog det en evinnerlig tid att ligga där i min trånga bur och kräkas bara lite. Jag försökte kräkas så högt jag kunde men de lyssnade på radion hela vägen så de hörde inte hur illa jag verkligen mådde där längst bak.

Väl framme så öppnades bakluckan och en leende matte och husse tog emot mig när jag hoppade ur bilen, självklart så hann de koppla mig också innan jag hann undan. Att gå på stan i koppel är så förnedrande, som om man vore en kamphund eller nåt. Jag kan minsann uppföra mig på rätt sätt och kan visa att jag är uppfostrad på alla möjliga sätt. Kanske inte på husse och mattes sätt men på många andra sätt.

Väl kopplad så skulle det minsann gås ner till torget med husse och mattes förhoppning om att träffa många andra hundar där. Inte en hund i sikte. Bara en kattuställning - vilken tur! Den här resan kanske inte blev så tokig trots allt tänkte jag för mig själv. Jag försökte verkligen lägga band på mig men det gick inte hur länge som helst utan när en ofantligt ful katt kom förbi med sin matte i koppel så brast det för mig och jag anföll direkt. Husse och matte behöver verkligen träna på sin reaktionsförmåga för de hann inte med alls. Tyvärr så visade det sig att katten hade fått sina klor vässade så jag fick en liten liten reva på nosen men det var det värt. Katten fick sig en minnesbeta för livet efter att jag högg den i svansen. Den var inte lika borstad längre som innan och husse och matte fick en väldigt lång och ilsken blick av kattägaren och några mumlanden om plågsamma djurförsök.

Blev naturligtvis tillrättavisad och ryckt i kopplet innan vi ökade farten bort från torget efter att min husse och matte tittat på varandra och bestämt att parken nog var bättre trots allt. Jag försökte kämpa emot eftersom katter är ganska kul att bråka med men det fick tydligen räcka med den där lilla incidenten.

Det hjälpte inte ens att jag slet i kopplet och ville titta mer på katterna för de var starkare än jag och släpade mig med tassarna i backen mot parken istället.

Väl framme i parken visade det sig att där var det minsann kaninhoppning och är det något som jag är bra på så är det att få kaniner att hoppa, ganska högt faktiskt. Jag skällde ut allihop, framför allt de med såna där långa öron som de bara snubblar på. Resten också förresten så domare och publik hyssjade åt mig där jag talade om hur illa jag tyckte om kaniner.  Alltså parken var inte heller någon bra ide och husse och matte bara suckade och muttrade om att det kanske inte var någon bra ide trots allt att socialträna mig. Det kunde jag talat om för båda två direkt och innan vi åkte hemifrån. Det är väl verkligen inte mitt fel att det fanns både katter och kaniner där de tänkte träna mig på att umgås med andra djur, eller hur?

En promenad genom staden fick det bli istället och jösses där fanns det tikar som var mer än lovligt snygga. Vältrimmade och vältränade men ack så dryga. Jag försökte lukta på några men då var deras matte där och ryckte undan dem för mig med några väl valda ord om att ouppfostrade hundar borde inte vara i stan alls. Socialträningen fick ett abrupt slut när jag träffade min gamla antagonist från tiden när vi bodde i stan, Terriern Ticko. Den hunden borde de ha avlivat för länge sen - han högg direkt efter mig när vi sågs så jag var tvungen att bita honom i örat för att han skulle förstå att jag inte accepterade vad som helst från en stadshund. Jag bodde minsann på landet och det har alltid varit lite finare för mig. Ticko tyckte helt annorlunda och kallade mig lantis och då var jag tvungen att bita honom bara lite i örat. Det blödde visserligen en del men det var nog bara ett ytligt sår tror jag. Jag hann inte kolla så noga innan jag blev insläpad i bilen igen av ilskna och uppgivna händer för hemfärden.

Hemma igen, äntligen, jag gick direkt ner i källaren och fick märkligt nog inte något hundgodis när jag kom hem utan husse och matte gick direkt till tv:n för att slappna av istället för att trösta mig efter en lång resa både dit och hem till ingen nytta. Tja, husse och matte fick ju träffa lite folk förstås, det var kanske det de menade med socialträning men ville bara ha mitt sällskap? Så var det nog. Jag tror det dröjer innan de kommer på iden att släpa in mig till stan igen i vilket fall som helst och nu hoppas jag bara att jag kan få ligga här och bita på mitt älgben ifred en stund innan de ska kvällspromenadas.
Jag kan faktiskt hålla mig mycket längre än vad de tror.

Med vänlig hälsningar från en icke-socialtränad Tusse!
Ha det gott och Voff på er!

I skuggan av ett VM (del 3)

Damen slog sig ner med ett leende och plirade än en gång på mig, lite nyfiket sådär som Miss Marple brukade göra. Vid närmare eftertanke så var hon inte helt olik Miss Marple alls, ungefär samma frisyr och samma ansiktsuttryck. Märkligt hur saker och ting kunde falla ner i knät när man minst anade det.

- Hej, jag kanske ska presentera mig, Agatha Jonsson, sa hon. Hennes plirande blick så nu närmast förväntansfull ut och liksom inväntade min reaktion. Något som hon tydligen både förväntade sig och var van vid.

- Tomas Gustavsson, sa jag, och tillade, Agatha? Efter Christie?

Fnissande svarade Agatha att hennes föräldrar varit mycket förtjusta i Agatha Christie när hon föddes som sladdbarn så var det givet vad hon skulle heta och glädjen i hemmet var stor när det nu äntligen föddes ett flickebarn.

Nu gick det inte att få stopp på Agatha utan orden fullkomligt trillade ur munnen på henne i en aldrig sinande ström. Bara, lite sådär vid sidan av, så nämnde hon författarinnan som blivit häktad tidigare, i övrigt så var det en lång historia om hur hennes liv varit, uppväxten, första förälskelsen osv. Jag var tyvärr tvungen att avbryta hennes utläggningar och började ställa frågor istället. Agatha såg till en början lite stött ut men fann sig snabbt och svarade på de frågor jag hade, dels om hur författarinnan var som person och dels om det kunde finnas fog för polisens häktning av henne på morgonen. Tyvärr så visste inte Agatha sådär vansinnigt mycket men delade glatt med sig av det hon visste om författarinnan så jag började få en klarare bild av hur hon uppfattades av sin mentor. Min egen uppfattning var inte ändrad utan mitt första infall att försöka ta reda på varför hon blivit häktad och skäligen misstänkt för mordet i Nykvarn blev nu ändå starkare. Författarinnan var en mycket mild och vänlig själ och den som träffade henne kunde omöjligt, om hon inte berättade själv vill säga, förstå att hon skrev bloddrypande kriminalromaner med mycket detaljerade mord. Mordet i Nykvarn hade ju varit av en sådan art att om det funnits patent på mordmetoder så skulle hon inneha ett för det mordet var så utstuderat, både långsamt och i det närmaste osynligt om man inte visste vad man skulle leta efter.

Boken hade ju såklart flitigt studerats på polishögskolan så de som var nyutexaminerade, vilket de som hittat mannen i Nykvarn, varit kunde utan problem finna orsaken och utförandet i boken de gått igenom.

Jag försökte ställa ytterligare frågor till Agatha men hon hade börjat titta på klockan med en allt mer menande gest så jag tänkte precis resa mig upp och gå min väg då hon till min förvåning frågade om jag ville följa med upp på förlaget. Hon hade visserligen ett möte kl 1330 men om jag ville så fanns det kaffe och jag kunde gärna få se hur förlaget arbetade. Om jag dessutom ville så kunde jag få kika på några gamla manus, inklusive korrigeringar om jag hade tid. Jag förklarade att jag, nästan i alla fall, hade all tid i världen så jag följde gärna med upp. Jag hade aldrig varit på ett bokförlag tidigare så nu hade jag ju chansen att få se hur det såg ut. Till saken hör att jag är väldigt litteraturintresserad och läser massor av böcker. Inte bara fackböcker utan böcker från alla möjliga genrer så den delen av litteraturen kände jag mig väl hemmastadd i. Jag såg fram emot att få se hur det såg ut så jag tackade omedelbart ja och följde henne in i den nu öppna porten.

Inne på förlaget så såg det inte riktigt ut som jag trodde det skulle göra. Jag trodde det skulle sitta ett antal yngre damer med skrivmaskiner som tillsammans skapade ett närmast krigsliknande ljud som skulle vara svårt att överrösta. Istället så möttes jag av ett antal äldre damer och herrar som satt i ivrigt samspråkande i några fåtöljer i ett hörn av det rätt trånga kontoret. Jag hade ju sett fram emot ett jättekontor med massor av folk men här var det inte särskilt många alls, kanske ett 10-tal personer bara. Varav de flesta nu satt som sagt i hörnet och diskuterade livligt något.

Agatha tog med mig till hörnet och presenterade mig för de andra och beskrev mig som en A-lagare som hon hittat på bänken utanför kontoret. Uttalandet följdes av några pliktskyldiga fnissanden från de övriga men de återgick snabbt till den tidigare diskussionen och tog ingen notis om mig ytterligare. Inte förrän efter en stund då jag fortfarande fånstirrrande stod kvar och lyssnade på det som diskuterades. Med öppen mun var det svårt att se intelligent ut så jag kom på mig själv stängde munnen med en smäll. Ett fnissande hördes från den lite yngre damen i sällskapet och hon frågade om jag kommit på att det såg lite dumt ut att stå där med öppen mun eller om jag bara behövde andas mycket?

Jag log tillbaka och förklarade bara som det var att jag blivit så förbluffad över diskussionen och att den stämde så väl med vad jag ville göra själv också. Det som hade diskuterats var ju hur man på förlaget kunde hjälpa till att få författarinnan friad från anklagelserna och framför allt inte sitta inlåst. Den allmänna uppfattningen var ju att det var fullkomligt självklart att hon var oskyldig. Jätteoskyldig såklart. Hon kunde väl inte vara så dum att hon iscensatte ett mord som hon själv uppfunnit? Om det nu inte var så att det var just det som var det listiga i hela planen. Jag slog mig ner vid bordet på den lediga stolen och kastade mig glatt in i diskussionen och började ställa frågor som den värsta deckare. Jag var ju uppväxt med Columbo och Kojak med vilka jag inte hade några likheter kroppsligen alls utan jag hade både hår och saknade ett litet block och en gammal Peugeot.

- Finns det någon koppling till den mördade, jag förmodar att offret blev mördat i alla fall fortsatte jag.

- Ingen som vi känner till sa hela redaktionen med en mun, hon har nog inte ens varit i Nykvarn tror vi. Nu har vi ju inte total kontroll på vad vår kära Beata gör hela dagarna men vi har aldrig hört henne nämna något om Nykvarn och det har aldrig nämnts i någon av hennes böcker heller. Inga miljöer verkar stämma in heller på Nykvarn för vi har gått igenom alla hennes böcker och det finns många orter med i både fiktiv och verklig form men ingen av dem verkar stämma på Nykvarn. Vad vi har förstått så var offret en man i 50-års åldern, lätt alkoholiserad och med begynnande flint. Jag tänkte på Kojak och fnissade lite. De andra upptäckte mitt fnissande och undrade varför jag fnissade. Jag försökte förklara att det var för att jag tidigare på dagen funderat lite på både Kojak och Columbo och att det var därför jag fnissade när jag hörde “begynnande flint”.

I skuggan av ett VM (del 2)

Frågan var nu bara hur jag skulle gå tillväga och den tanken och frågan gäckade mig en längre stund tills jag till slut kom på den briljanta iden att börja läsa hennes bok för att få underlag till en diskussion. Jag var dock tvungen att försöka få reda på vad som hänt i mordfrågan först för att sen kunna bilda mig en egen uppfattning om hur det låg till. Via telefonkatalogen  så tog jag reda på var den närmaste bokhandeln låg. Kvällstidningarnas löpsedlar hade omväxlande nyheter om de senaste bantningstipsen och att det tydligen var uppror på en fångvårdsanstalt i Tidaholm. Jag funderade en stund var Tidaholm låg men gav upp då tankarna pendlat mellan nedre Norrland och Skåne. Jag gick in och köpte tidningen mest av ren nyfikenhet över Tidaholm och inte så mycket av nyfikenhet över varför fångarna gjorde uppror på anstalten. Läste artikeln som var uppslagen ordentligt i tidningen och med tjusiga bilder på en anstalt, om det nu går att göra tjusiga bilder av en sådan miljö så hade fotografen faktiskt lyckats ganska bra, motljusbilder av murar i betong gör sig nog bäst i motljus. Tydligen hade en fredlig demonstration urartat till att bli något helt annat än fredlig och stora värden förstörts och en hel verkstadsbyggnad var totalt utbränd. Intressant läsning men nu var jag ju tvungen att få tag på boken jag skulle läsa. Bokhandeln hade mycket riktigt boken i lager så efter att ha betalat och fått en fin kasse att ha boken i försvann jag raskt tillbaka till parken där jag tidigare på morgonen lyssnat på konserten. Otroligt nog så fanns stolen jag suttit på kvar så jag slog mig ner och började läsa. Boken inleddes med meningen: Där stillsamt regnet föll blandades regndropparna med blod som flöt längs rännstenen ner i närmaste avlopp. Det dröjde inte länge innan jag var totalt fast i boken och allt runtomkring mig försvann där jag satt i solen och läste. Själva det mord som var upprinnelsen till häktningen av författarinnan beskrevs i mycket detaljerad form så jag fick en ganska klar bild av hur det gått till. Efter ett antal timmars läsande och skruvande på stolen, särskilt bekväm var den ju inte men ändå en stol, så fann jag mig plötsligt extremt hungrig och la tillbaka boken i kassen och började leta efter ett lämpligt ställe att äta något på. Jag var ju fortfarande tvungen att hålla en ganska låg profil med tanke på mitt skolkande och funderade lite på om någon sett mig sitta där på stolen utan att jag märkt det. Jag var ju helt fängslad av läsningen så det hade inte varit omöjligt att någon jag kände sett mig eller att någon kändis hade gått förbi och kanske till och med kikat nyfiket på mig där jag satt ensam på en stol med en bok i handen. Dagens rätt var kåldolmar så det fick det bli. Jag kunde inte släppa tanken på damen och hennes bok och öde så jag tog boken ur kassen igen och fick syn på baksidan som jag inte sett tidigare. Där fanns en ordentlig presentation av henne med ålder, tidigare böcker osv men framför allt så fanns hennes förläggare och mentor omnämnd. Jag noterade namnet och förlaget på en servett och fick därför gå och hämta en till så jag kunde torka bort såsen från mungiporna.

Jag gick tillbaka till kafeet där jag varit tidigare på dagen men nu med ett nytt ärende, nu skulle jag försöka få tag på hennes mentor på förlaget så jag kunde börja nysta i problemet på riktigt. Jag gjorde en notering på min anteckningsservett om att också ta fram en förteckning över de hyresgäster som bodde i samma hus som hon och kanske kunde bringa lite ljus över händelsen också. Mycket riktigt på förlaget så fanns denna person registrerad så jag tog, ännu en gång, reda på adressen via telefonkatalogen och noterade att det var lagom avstånd för en promenad i solen.  Runt omkring mig i stan så var det ett påfallande stort antal personer som hade svenska fotbollslandslagets tröjor på sig med namn som Andersson, Brolin, Ravelli osv på ryggen. Otaliga var de barn jag sett som utfört Kennet Anderssons målgest. Tänk att en tredjeplats kunde vara så fantastisk? Vi hade ju blivit slagna av både Brasilien och Italien så vari det märkvärdiga bestod kunde ju inte jag som icke-fotbollsfanatiker förstå. Även om jag faktiskt var tvungen att erkänna att även jag suttit uppe på nätterna och sett de matcher som Sverige spelat. Värmen denna sommar var fantastisk och bilderna från USA hade gjort att drycker av alla de sorter hade varit en fantastiskt försäljningssucce och bryggerier och uteserveringar gnuggade händerna av förtjusning.

Väl framme vid förlaget så noterade jag naturligtvis att det var lunchstängt så jag slog mig ner på en parkbänk utanför för att vänta tills de skulle öppna igen. Som tur var så fanns det bilder på baksidan av boken av både författarinnan och hennes mentor tagen vid någon pressammankomst eller liknande så jag hade ett ungefärligt hum om hur hon såg ut. Jag hoppades bara att morgonens häktning inte hade gjort henne oanträffbar utan att hon skulle vara på jobbet som vanligt. Ja, vanligt för andra personer i alla fall, jag som skolkade kunde ju inte gärna säga något om hon inte skulle vara där. Även om hennes skäl till frånvaron var av betydligt mer legitim karaktär än mitt självglädjande skäl. Jag passade på att sluta ögonen och tänka tillbaka på cellokonserten tidigare på dagen då jag hörde steg i gruset och tittade upp och fick till min förvåning se nämnda mentor stå och titta på mig. En dam cirka 70 år gammal och med en plirande blick stod och tittade ner på mig med ett leende.

• Det där såg så skönt ut, är det ok att jag slår mig ner och gör dig sällskap? frågade hon mig. Jag som verkligen ville träffa henne och hade sett fram emot att få jobba lite för att få tag på henne förundrades över hur enkelt det kunde vara ibland när jag gjorde en gest med handen som för att bjuda henne en sittplats där bredvid mig på bänken.

I skuggan av ett VM (del 1)

Tidigt på morgonen, långt innan väckarklockan ringt vaknade jag av sirener och allmänt sorl nere från gatan. Sommaren stod i sin blom och värmen gjorde folk galna verkade det som. Det nästan vinnande laget i fotboll hade hyllats dagen innan av en skrålande folkmassa i parken och det hade startat en allmän fotbollshysteri som gränsade till vanvett. Värmen gjorde som sagt inte saken bättre och jag gick sömndrucket mot fönstret för att kika ner på gatan och se vad som pågick. Hela gatan var full av polisbilar och poliser i kravallutrustning sprang omkring och gjorde små militäriska rörelser med händerna, dvs pekade med hela armen för att vara så tydliga som möjligt. Det rusades runt hus, det siktades med vapen och hissades ner poliser från taket. Jag tappade hakan fullständigt för efter en stund kom en äldre dam i handbojor ut, ledd av två bastanta poliser, och iförd handbojor. Poliserna började så smått att samla ihop sin utrustning förutom några som gick omkring med block och penna i handen och samlade information från åskådarna. Jag tittade lite mer noga på damen som blev utledd mot polisbussen. Jag tyckte det verkade vara något bekant över henne men kunde inte placera ansiktet för tillfället. Tystnaden lade sig på gatan igen då alla polisbilar åkt sin väg och åskådarna hade lämnat platsen. Nyhetsvärdet hade uppenbarligen lagt sig och därigenom försvann intresset helt.

Dagen hade börjat lite annorlunda minst sagt och efter en långsam frukost med dagstidningsläsning och färskpressad apelsinjuice så var det så dags att gå till jobbet som vanligt. Jag hade koll på att tunnelbanan gick som den skulle utan alltför stora förseningar så det såg ut att bli normal tid till jobbet i alla fall.

Passerade på min väg till t-banan den luggslitna mannen som brukade stå i gathörnet och be om pengar, han såg om möjligt ändå värre ut än vanligt så jag skänkte honom en 10:a och log mot honom. Ett tandlöst leende mötte mig och jag gick vidare, visade kortet och klev ner på perrongen och inväntade tåget. Som vanligt fullt av folk, fyllon på bänkarna trots den tidiga timmen och bastanta väktare som gick runt och pratade med varandra.

Inga störningar på väg till jobbet, precis som utlovat när jag klev upp ur underjorden och möttes av ett bedövande solsken. Jag tittade mig omkring och funderade en kort stund innan jag klev in i en annan portuppgång än den till jobbet och tog upp mobilen och ringde växeln.

- Jag beklagar men vi får ställa in mötet idag, har blivit krasslig tyvärr sa jag och förställde rösten så gott det nu gick.

- Ojdå, svarade växeltjejen och ojade sig en lång stund och förhörde sig om hur jag mådde och om jag tagit något mot feber och värk. Avslutningsvis så bad hon mig krya på mig vilket jag lovade att göra.

Jag hade inte skolkat från jobbet på många år men den här sommaren var väldigt speciell och skapade nya ideer i mitt huvud varför skolkning tedde sig helt naturligt en dag då granntanten hade hämtats in av kravallpolis och Sverige nästan vunnit i fotboll. Min feber konstaterade jag var nog av en helt annan natur än den som lite “krya-på-dig-och-ta-en-Ipren” brukade hjälpa mot. Jag klev ut ur porten där jag stått och ringt jobbet och kikade försiktigt fram för att undvika att bli sedd av mina arbetskamrater. Det vore just snyggt om jag skulle bli ertappad på riktigt bar gärning nu när jag skulle skolka.

Ingen fara verkade det som så jag smög ner i stan mot hamnen där båtarna låg och guppade lite som i Båtlåt och kölade lite grann. Kul låt förresten. På avstånd hördes musik så jag gick mot ljudet och fann till slut en kvartett som spelade kammarmusik på kajen. Hela situationen var fullkomligt absurd, skolk, häktad grannfru och nu detta. Framför kvartetten hade det ställts upp stolar så man kunde sitta och lyssna på musiken i lugn och ro. Troligen hade de tänkt att vara ett stillsamt inslag på väg till jobbet för många men så tänkte inte jag. Jag satte mig ner och njöt med slutna ögon i sommarsolen av den vackra musiken. Cellon är ett underbart instrument och kan lyssnas på hur mycket och länge som helst så jag bara satt där och drömde en lång stund och måste ha somnat för när jag vaknade av att någon ruskade min axel så var jag alldeles själv på en stol mitt på kajen.

Samtidigt som jag vaknade så kom jag plötsligt på vem den gamla damen var som polisen hämtade på morgonen. Det var en mycket känd författarinna som skrivit otaliga kriminalromaner så jag skyndade mig ifrån den ensamma stolen och försökte få tag på en kvällstidning för att se om det stod något i tidningarna. Inte ett ord såklart, vad dum jag var, i den här interneteran så trodde jag naturligtvis att även tidningarna publicerade nyheter lika snabbt som via internet och det gick ju inte. Dagens nyheter fick man minsann läsa om dagen efter. Knepigt namn på en tidning tänkte jag. Den borde ju faktiskt heta GårDagens nyheter och då inte köra med falsk marknadsföring på det sätt som de nu gjorde. Jag gick istället till närmaste internetcafe och kopplade upp min dator som märkligt nog ingen stulit där jag suttit i säkert en timme på stolen i hamnen. Som sagt den här sommaren var inte normal på något sätt. Upp med datorn och direkt inkopplad på nätet för att se vad som hänt.

Förstasidan på nättidningen mötte mig direkt: Känd författarinna häktad för brutalt mord.

I texten framgick att den gamla damen häktats för att ett mord som begåtts i trakterna av Nykvarn hade såna uppenbara likheter med ett mord i en av hennes böcker att polisen fann det för gott att häkta tanten för att det var så likt. Jag ruskade förbryllat på huvudet – hur tänkte de nu? Bara för att hon skrivit om ett mord och någon troligen tagit hennes metod på allvar och följt hennes bok som en instruktionsbok så innebar väl inte det att hon automatiskt var huvudmisstänkt?

Jag läste hela artikeln innan jag fick en tanke i huvudet och skulle försöka söka upp henne. I och med att jag normalt jobbade med helt andra saker så skulle jag vara tvungen att ljuga mig in för att få en pratstund med henne. Men den här sommaren var ju nu inte normal så jag tänkte inte ens på något alternativ utan fann iden lockande.

Brädad

Redan i tidiga år hade han köpt en tomt nere vid sjön. Tyvärr hade ekonomin inte tillåtit honom att bygga något hus eftersom han ständigt och jämt satt inlåst med statlig mat. Något tjyvaktig var han väl, det ska villigt erkännas men karaktären på de brott han dömts för var inte så elakartade att det borde bestraffas på dessa sätt.

Han var medellång, rätt tjock, trots fängelsematen och kutryggigt lagd. Som om inte det räckte var han dessutom kraftigt närsynt och tunnhårig. Det mesta av håret var borta även om han kammade de få strån han hade kvar väldigt noga på morgonen innnan han började spika pallar eller vad han nu gjorde i fängelset. De flesta brott han dömts för rörde stölder. Inte så allvarliga stölder utan mer av en ringa karaktär. Han hade egenheten att han inte kunde gå förbi ett hus på natten utan att stjäla en fasadbräda. Samlingen på den hemliga tomten hade blivit rätt ansenlig med åren så brädhögen var ett betydande inslag de få gånger han besökte tomten med sjöutsikt. Det hade börjat redan i tidiga år då han besökt byggarbetsplatser och förvånande nog för föräldrarna kommit hem med minst en planka efter varje besök. Föräldrarna hade naturligtvis undrat eftersom inte en planka var den andra lik utan alla hade olika färger. Dessutom i olika storlekar. Det gjorde nu inget eftersom det viktigaste för honom var att samla plankor. Någon psykolog hade säkert kunna göra en analys redan tidigt om det uppmärksammats men så skedde inte varför ett antal förvånade byggarbetare och senare även husägare upptäckte att ljudet de hört under natten härstammade från den egna fasaden som på morgonen saknade en planka, ibland även någon ytterligare läkt också. De stunderna var som bäst för vår huvudperson då han efter en nattlig räd kom hem med både läkt och en fasadplanka. Mycket noga märktes plankorna upp med adress och tidpunkt så han skulle kunna gå tillbaka för att minnas just den kvällen/natten i framtiden. Han förstod aldrig vad som drev honom till detta utan det fick fortgå under många år tills han lyckades införskaffa tomten med sjöutsikt då han så sakteliga började förstå vad som drev honom till dessa illdåd. Tidningarna runt om i länet och senare även i angränsande län skrev om de mystiska stölder som skedde under framförallt nattetid och till synes helt utan sammanhang eller andra gemensamma faktorer än just att det på morgonen fattades en planka lite här och där. Några gånger hade han blivit ertappad av någon vilsekommen polispatrull som mycket riktigt hade förundrat sett en man, enligt tidigare beskrivning, släpat på en planka mitt i natten någonstans och i de flesta fall hade de låtit det passera eftersom de förklaringar som vår man hade lämnat hade verkat trovärdig i polisernas ögon. Nu vet inte jag hur rödkantade dessa ögon varit men om jag hade varit polis så hade jag nog tyckt att det varit en smula misstänkt att en kutryggig, närsynt man hade släpat omkring på en bräda mitt i natten utan vettig förklaring till varför. Efter en tids skriverier så blev ju det hela något mer misstänkt även i polisens ögon varför det blev en del besök i fängelser runt om i landet men det enda det förde med sig var att stölderna av fasadbrädor verkade upphöra lämpligt nog varje gång det upptogs en plats i fängelset av vår man.

Efter ett antal år så var nu brädhögen av en mer rejäl sort på tomten och det började utvecklas mer och mer till att se ut som en byggarbetsplats. Nu började vår man också inse att det inte räckte med alla brädor utan det behövdes även betong mm så tidningarna fick en hel del nya vinklingar på stölderna då även enstaka tegelpannor började försvinna i trakten tillsammans med stegar och annat byggmaterial. Stölderna av fasadbrädor upphörde dock aldrig utan fortsatte med någon bräda i veckan. Polisen tyckte dock att måttet var rågat den dagen då räcket utanför polishuset försvann en natt utan att någon förstod hur det gått till eller vem som gjort det. Misstankar fanns men ingen kunde bindas vid brottet så ett nytt räcke beställdes och levererades och försvann ännu en gång efter några veckor.

Polisen började nu att fundera ut en kampanj mot dessa byggstölder, naturligtvis efter vissa gliringar i lokalpressen med rubriker som:

Polisen räcker inte till, och Vi bygger en ny polisorganisation osv gjorde naturligtvis sitt till att driva på kampen mot dessa nidingsdåd som pågick och hade pågått under en längre tid. Därför så bildades en helt ny grupp inom polisen som hade enbart till uppgift att få bukt med dessa stölder så på nätterna så cirkulerade polisen i pickuper märkta med Nisses bygg, Vi köper byggmaterial osv för att locka till sig den person eller liga av gruvligt kriminell natur som höll hela trakten i ett järngrepp (enligt tidningarna såklart). De stora kvällstidningarna hade nu fått nys på den här nyheten och slog upp artiklar i mittuppslag och med stora färgbilder på de fasader som såg ut som en tandläkarmottagning för barn med mjölktänder enbart då det var svarta hål i fasader lite här och där. En närbild på hur det såg ut framför polishuset i staden publicerades också och fick polisledningen att reagera starkt och utfäste belöningar hit och dit och hotade samtidigt med stränga straff för de som ertappades med att sälja eller köpa bevisat stulet byggmaterial. Detta hade dock ingen effekt då vår man, likt tjuren Ferdinand enbart satt nöjd på sin tomt med allt sitt byggmaterial som han skulle bygga hus av. Han hade ingen aning om eller levde aningslöst vidare och var lycklig med sina små stölder av byggmaterial.

En dag i Tusses liv (del 5)

Jag låg i godan ro i soffan och slappade, ni anar inte hur lång jag kan bli när jag verkligen slappar. Jättelång! Kan alldeles själv fylla en tvåsits-soffa utan att anstränga mig. Där låg jag och som sagt slappade när husse kom upp på övervåningen. Matte var på någon parfym- eller plastträff så husse fick vara alldeles själv hemma med allt vad det innebar. Chips, äcklig sort, och öl. Är det inte konstigt att så fort matte åker iväg så kommer ölen fram? Det luktar visserligen ganska gott men efter några stycken så blir husse som förbytt. Då ska det gullas och kramas och klappas och sen ska det lyssnas på musik, helst från 80-talet tydligen. Anledningen till att jag vet det är för att på flera av husses favoritskivor så står det 1980 och så vidare.

Där låg jag i alla fall i godan ro när husse kom upp, med en öl i handen och en skål med chips. Luktade ganska gott så jag hade förboppningar om att kunna ta en eller annan när husse inte var uppmärksam nog.

Husse tittade medlidsamt på mig och gick direkt till stereon efter att ha ställt ifrån sig chipsen och ölen på bordet. Vet inte riktigt hur han tänkte men jag provade ett par stycken och de smakade riktigt bra, kanske lite för salta men jag vande mig. Sen började eländet. Hög volym och gamla hårdrocksklassiker blandat med Nationalteatern och Pink Floyd. Undrar varför husse inte kan lyssna färdigt på en hel skiva istället för att som han brukar göra, byta efter en halv låt och mumla för sig själv om att “den här är bra” ofta riktat mot mig. Som om jag bryr mig. Det är bara ett fasligt ylande av gitarrer och en fasansfull trumma som dunkar hela tiden. Husse har tydligen glömt att vi hundar har väldigt mycket bättre hörsel än människor. Volymen blir högre och högre och musiken blir sämre och sämre tycker jag. Tills han kommer fram till Nationalteatern som jag faktiskt tycker om. Vacker sång och fina texter. Faktiskt riktigt njutbart även för en hund.

Men fortfarande så lyssnar husse inte färdigt på låtarna utan det blir bara halva låtar om ens det och förtjust nickande när han hittar en ändå bättre skiva att lyssna på, tycker i alla fall husse. Aaah, där blev det Nationalteatern igen, snälla husse låt mig höra hela låten nu. Den är så vacker Ingelas sång. Nu börjar volymen bli ganska hög och jag undrar när grannarna kommer och knackar på dörren. Sist så kom grannen in med egen öl och då blev volymen ändå högre och låtarna ändå kortare. Då försvann jag ner i källaren, jag visste vartåt det lutade då och försvann tidigt. Både husse och grannen hade nog trevlig för de skrek och överröstade varandra och bytte skivor i ett rasande tempo. Jag hörde fast jag låg nere i källaren med tassarna för öronen. Den kvällen var det bara hårdrock för grannen är tydligen väldigt förtjust i sån musik så han till och med har döpt sin hund till Sator. Stackars hund!

I vilket fall som helst så den här kvällen var volymen inte så vansinnigt hög än och ingen granne hade synts till så jag låg kvar i soffan. Husse fick minsann de korta stunder han satt ner och njöt av musiken finna sig i att sitta i fåtöljen. Det var ju i alla fall bara korta stunder som han satt ner med fjärrkontrollen i ena handen och en öl i den andra. Förstår inte hur han samtidigt kunde äta chipsen också? Min husse är ganska duktig tydligen på att göra flera saker samtidigt. Om inte matte ser vill säga. Då är plötsligt husse inte så bra längre. Kan inte se smutsiga golv samtidigt som han plockar in i diskmaskinen eller plocka undan tvätt. Matte suckar och tittar på mig vid de tillfällena och bara ruskar på huvudet.

Nu så blev det Deep Purple, inte från 80-talet utan tidigare har jag för mig så nu vet jag att det börjar nalkas slutet på kvällen för husse. Han vinglar betänkligt nu när han vacklar fram mot stereon för att byta skiva. Volymen är nu nära källargränsen för mig men jag vet ju att matte snart kommer hem och att husse då plötsligt sänker volymen och försöker gömma chipsskålen och samtidigt försöka se ut som att han läser en bok eller biltidning. Husse är bilintresserad också, men det kanske jag redan nämnt? Om inte så ligger det alltid en biltidning framme när matte kommer hem efter att ha varit borta en stund.

Husse blir så glansig på ögonen då matte kommer hem, jag tror det är för att husse tycker om matte men jag vet inte säkert. Det kanske har med ölen att göra. Jag är i vilket fall som helst nöjd när matte kommer hem och husse lugnar ner sig. Ibland så till och med leker husse att han har en gitarr också och står och ojar sig på golvet framför högtalarna. Undrar vad han vill egentligen då?

Nu hörde jag mattes bil, vilken tur, källaren är så tråkig och chipsen är borta om jag måste vara därnere. Bäst jag springer till dörren och ser glad ut så matte tror att jag saknat henne.

Nu är det klart för idag och snart får jag gå tillbaka till min soffa igen, den här gången utan musik och husse. Mycket bättre!

Hoppas ni får en bra kväll i soffan ni också och om ni är hund så prova att bita sönder fjärrkontrollen. Det har väldigt bra effekter på hussar.

Godnatt!

Er egen Tusse!

En dag i Tusses liv (del 4)

Suck, husse och matte har bestämt att vi ska åka på bilutflykt. Jag vet vad det betyder. Packning, hysterisk husse och matte och långsamma barn. Jag brukar hålla mig undan då, gömmer mig bakom kuddarna i soffan och hoppas att de ska glömma bort mig. Det gör de aldrig, tyvärr. Mot slutet när alla är hysteriska och alla rusar samtidigt med packning, filtar, kuddar och med en gråtande matte som packar ner maten i kylväskan så letar de alltid rätt på mig. Det är synd, det brukar vara bra på tv på helgerna, Discovery är en bra kanal som det nästan alltid går att hitta något att titta på. Jag hade sett fram emot en lugn och skön helg, helst ensam. Kanske med den där läckra tiken från grannhuset lekandes på gräsmattan utanför men så blev det nu inte.

Hela familjen, inklusive jag själv, längst bak i bilen. I bakluckan och i en bur. Det går ju inte att se något när vi åker så då är det ju inte konstigt om jag mår lite illa. Jag brukar kunna kräkas ett par gånger per timme så husse och matte måste stanna och titta till mig. Jag tror det är bra för husse att ta paus då och då så han inte blir så trött bakom ratten. Med tanke på hur han kör och hittar så behöver han paus. Det känner jag då är mitt jobb genom att kräkas lite. Då hinner husse och matte diskutera hur fel vi kommit och hur rätt det blir om matte får bestämma. Karta, GPS och ungarnas telefoner brukar övertyga husse om att han dels kört hur fel som helst och dels hur han ska köra i fortsättningen. Det värsta med alla felkörningar är ju att det tar ju sån tid innan vi kommer fram till målet. Oftast en strand eller något dammigt museum där hundarna, dvs jag, måste bindas i någon krok utanför museet istället för att jag ska få lite inblick i hur det var förr i människornas liv. Stranden brukar vara bättre om de lyckas hitta någon strand där vi är tillåtna. Det är inte alltid det lyckas heller.

Den här gången så gick resan, efter många om och men, till en strand där vi faktiskt var tillåtna. Då brukar det bli ganska kul, mycket tikar på stranden. Förra gången vi hittade en sån strand så var det världens snygging som var där. En Irländsk Setter, snygg, slank och vilken smidighet. Jag satt som trollbunden hela tiden och bara stirrade. Husse och matte trodde jag var sjuk och försökte mata mig med glass. Lakritsglass – vilka dumskallar. Jag gillar verkligen inte lakritsglass men jag var ju tvungen att äta för att inte de skulle bli ledsna och sen var jag ju tvungen att äta också för att visa tiken vilken tuffing jag var. Det gick sådär får jag väl medge. Jag råkade visst kräkas upp den glassen efter en stund så husse och matte började bli oroliga och funderade på att åka hem igen. Då var jag tvungen att rycka upp mig lite och börja gnaga på en pinne så de skulle tro att jag mådde bättre igen. De lugnade ner sig till slut och alla verkade bli på bättre humör igen och badade och fikade. Jag hittade smörgåsarna först.

Den här gången fanns det ingen tik av den klassen på stranden. Några tjocka mopsar som bara bjäbbade om hur smarta de var hela tiden. Inte en snygging på hela stranden. Jag försökte se glad ut men misslyckades ganska rejält och la mig istället tillrätta på en filt efter att ha badat och rullat mig i sanden. Jag råkade få med mig ganska mycket sand upp på filten tyvärr. Där låg jag och kikade på uppkäftiga mopsarna och tittade på husse och matte som såg glada ut tillsammans med barnen. Ingen av dem hade tänkt på att ta med sig en boll åtminstone till mig. Nädå, hundmat och vatten var allt jag skulle roa mig med medan de åt av de goda smörgåsarna och kakorna. De hade lärt sig att lägga allt det goda i burkar med lock som var faktiskt ganska pilliga att få upp för en hund. Jag tror matte hade räknat ut vem som åt upp smörgåsarna förra gången så jag måste fundera ut en ny plan till nästa gång. Synd att plast smakar så illa men jag fick väl tugga sönder de i alla fall.

Tiden gick ganska långsamt på stranden, smörgåsarna tog slut, kakorna också och jag fick minsann inte smaka ett dugg. Jättetrist. Jag funderade på hur jag skulle hämnas på hemvägen  och kom på en ganska bra plan. Om jag blundade hela vägen så skulle jag säkert kunna må illa och verkligen få lite omtanke.

Till slut så fick matte och husse för sig att nu skulle vi minsann åka hem igen och samma hysteri startade igen, ungar som skrek och gapade, husse och matte som yrade omkring och samlade ihop leksaker över hela stranden. Det slank med lite leksaker som jag inte kände igen också men jag tror inte de märkte det bland de andra familjerna. Vi kom iväg i alla fall till slut och nu hade husse fått hjälp av matte som bestämt sig för att ge anvisningar hela vägen hem. Så hem kom vi efter några pauser som jag lyckades ganska bra med.

På återhörande,

Er egen Tusse!

En dag i Tusses liv (del 3)

Jag trodde det skulle bli en lugn natt men så blev det inte. Först började grannens hund skälla och då var jag ju tvungen att springa upp och hjälpa till. Inte för att jag såg vad det var han skällde på men för säkerhets skull så tog jag i ordentligt, för här ska ingen störa friden hos oss. Matte blev en smula upprörd i alla fall och hyssjade åt mig men det gör hon ju bara för att hon inte kan skälla själv. Kunde hon det så kunde vi ha lite roligt på nätterna och hjälpas åt, eller förresten, då kan hon gå upp och skälla så tar jag hennes säng istället. Det tror jag är den bästa lösningen. Och skönaste också för den delen. Sängen luktar matte och täcket är lagom tillknölat så den är som bäst innan jag sparkar ner täcket på golvet. Det var nattens första störning, efter att grannens hund tystnat, och matte också för den delen, så var det bara att gå och lägga sig igen. I några sekunder kändes det som för då kom den glada fasanen springande över gräsmattan så jag var tvungen att springa upp igen och berätta, väldigt tydligt, vad jag tyckte om att den springer lite planlöst över min gräsmatta. Grannens hund hjälpte till också, är inte det Grannsamverkan på bästa sätt så vet jag inte vad Grannsamverkan är. Jag har minsann sett skyltarna som sitter på nästan varenda stolpe som jag vattnar på mina promenader. Dagmatte blir tokig på mig eftersom jag måste vattna alla stolpar. När fasanincidenten var avklarad så gav matte upp, hon suckade bara och stoppade i öronproppar och försvann ner i källaren där hon trodde hon skulle få vara ifred. Hon hade fel, och hon förstår ju inte att det är ju för att skydda husse och matte som jag berättar om allt som händer i trädgården. Ibland verkar hon inte uppskatta det alls. Konstigt!

Ni ska nu inte tro att fasanen var nattens sista händelse heller för sen kom en fågel inflygande genom det öppna sovrumsfönstret också. Jag var ju tvungen att först springa ner och berätta för matte så hon kunde hjälpa till. Det tog en bra stund att se till att hon hjälpte till, jag var tvungen att slå med tassen i hennes ansikte för att hon skulle vakna ordentligt. Då vaknade hon faktiskt och det verkade inte vara kärlek i hennes blick. Inte som då jag tittar bedjande på henne och lägger huvudet i hennes knä när hon tittar på tv utan nu var det mer som något argt i hennes ögon. Hon följde med upp i alla fall så vi kunde jaga ut fågeln. Husse sov, eller försökte sova så det var lika bra att jag och matte fick hantera situationen. Det gjorde vi ganska bra så vi kunde gå och lägga oss igen. Matte suckade tungt när hon gick ner till soffan igen och jag kunde krypa ner i hennes säng. Eftersom husse sov så kunde han ju inte knuffa ner mig heller. Husse är bra på att sova. Fast det är jag också på dagarna, framför allt efter en sån här natt med en massa jobb så är det skönt att kunna sova ut länge på morgonen efter att ha vinkat av husse och matte. Undrar om de kommer att se pigga ut imorgon när de åker eller sådär trötta som bara människor kan se ut? Tror det blir trötta, jättetrötta människor imorgon.

Det hände faktiskt inte något mer den natten men jag såg innan jag somnade att det lyste hos grannarna. Så då kunde jag somna tryggt och veta att grannens hund kunde ta hand om resten av nattpasset och skulle det hända något så kunde jag ju alltid hjälpa till.

Godnatt med er och kära dagbok. Det var en ganska vanlig dag även om matte muttrade någonting om något koppel som kunde få mig att sluta skälla. Fy farao, hur skulle det se ut om ingen vaktade i mörkret när de skulle sova.

En dag i Tusses liv (del 2)

Hur jag än stretade emot och drog åt alla håll så hjålpte det inte ett dugg. Vi skulle tydligen gå hela varvet idag. Jag kämpade verkligen emot och försökte inte ens se glad ut när hon kom. Vägrade sitta ner när kopplet skulle på efter att ha blivit infångad.

Tänk om det gick att förklara för både dagmatte och husse och min vanliga matte att jag vill inte gå någon lunchpromenad. Jag kan hålla mig en hel dag och de skulle bara veta hur duktig jag blivit på att gå på toaletten själv. Det var lite bökigt i början att spola men nu funkar det utmärkt sen jag kom på hur jag skulle peta ner knappen. Promenaden ja, långt så det nästan gjorde ont i tassarna, lite kul var det förstås när jag skrämde upp den där haren men det var också enda glädjeämnet. Dagmatte har fått någon ide om jag minsann ska uppfostras när vi är ute och går också, det ska gås fot, och stanna och ligg i en oändlig röra. Jag vägrade kategoriskt att göra som hon ville så till slut så gav hon upp. Jag fick förstås inget hundgodis men det är ju inte gott i alla fall så det kunde jag gärna hoppa över. Jag äter ju bara hundgodis för att göra matte glad inte för att det är gott. Så om jag struntar i att göra som matte säger så slipper jag hundgodis – snacka om win-win-situation. Där har jag lyckats tycker jag rätt bra.

Efter att ha flåsat runt hela varvet så skulle dagmatte gulla med mig också en stund. Vet inte om hon får betalt för att klia mig men där kan husse och matte också spara pengar. Tog en bra stund innan klådan försvann. När hon sen äntligen gick så kunde jag gå och lägga mig i soffan igen och vila mig en stund. Det är faktiskt rätt jobbigt att vara hund, alla dessa promenader som måste gås jämt och ständigt. De fattar ju inte att jag mycket hellre ligger på filten eller när de inte är hemma i soffan. När jag vilat en stund i soffan så kände jag att jag behövde få bort smaken av promenad ur munnen så jag kilade iväg till kylskåpet och kikade efter vad jag kanske missat på förmiddagen, tänka sig, där fanns några köttbullar. Riktigt goda faktiskt. Hittade tyvärr inte någon sås till dem så de fick duga ändå. Mätt och nöjd så bar det av till tv:n för att kika lite innan husse och matte skulle komma hem och det skulle fjantas framför fönstret igen så de verkligen skulle förstå hur glad jag blev att de äntligen kommit hem igen. De skulle bara veta. Hittade ett program om lavinhundar på tv:n och det verkade spännande men såg ganska kallt ut så jag la filten över mig så jag skulle slippa frysa. Fantastiska hundar och jag frågar mig varför springer de omkring i snön? Det är ju jättekallt. Minns den kalla vintern och alla promenader som husse och matte ansåg att jag behövde. Fattar de inte att de kan gå själva och lämna mig hemma istället? Det är väl inte mitt fel att de blivit lite runda och ospänstiga. Låt mig vara säger jag bara, jag har det mycket bättre i soffan.

Kikar ut genom fönstret och ser grannarna leka med sina hundar på gräsmattan så jag skäller oavbrutet en liten stund för att göra de glada. De ser inte så glada ut utan ruskar bara på huvudet åt mitt håll så jag skäller lite till innan jag river ner en blomkruka lite på trots. Om husse och matte förstår eller åtminstone tror att jag haft tråkigt så kanske jag får en köttbulle när de kommer hem. Det är verkligen jobbigt att försöka vara människorna till lags och göra som de tror att vi gör.  Om de kunde byta till en bättre fjärrkontroll till tv:n så skulle dagarna bli ganska så mycket behagligare. Lättare att byta kanal och kanske höja ljudet också, med den här kontrollen så är det lite svårt att få till det perfekta ljudet så det blir lite skränigt ibland.

Eftermiddagen går sin gilla gång och jag har lagom hämtat mig efter lunchpinan när jag hör en bil komma farande över gruset och då gäller det verkligen att se lite uttråkad och jätteglad samtidigt. De anar inte hur svårt det kan vara att få fram det rätta ansiktsuttrycket när de kommer hem, rynka på pannan och sen skälla okontrollerat. Det är jättejobbigt faktiskt. Det är tyvärr sånt man måste göra för att husse och matte ska få lite dåligt samvete. Idag hade jag tur, de hade köpt några roliga leksaker som jag fick, ett tuggben (rätt äckligt efter ett tag) och några grisöron. Vem kom förresten på att vi skulle tycka om grisöron? Vad har grisarna gjort för ont? Jag kan se framför mig en större mängd grisar utan öron på gårdarna runt omkring där vi bor och tycker lite synd om dem.

Strunt samma, idag hade jag tur för varken husse eller matte verkade vara på humör för någon kvällspromenad så idag blir det som tur är soffan hela kvällen innan det är dags för en nattpinkning och sen direkt i säng. Det känns som en vanlig dag, fast ganska bra ändå. Bra program på tv:n en skön stund i soffan och det enda som störde lite var den långa lunchpromenaden men om det gör dagmatte glad så får man väl bita ihop. Det vore ju synd om hon skulle må dåligt när hon ändå gör sig besväret att komma hit och tro att hon gör en insats och räddar mig från tråkigheten att vara själv en hel dag. Hon skulle bara veta. Kära dagbok, vi hörs igen när det finns något nytt att berätta men förhoppningsvis så är dagarna likadana som den här, förutom lunchpromenaden, så när det händer något spännande så säger jag till. Voff!

En dag i Tusses liv (del 1)

Jag är ju tvungen att se lite ledsen ut i fönstret när husse och matte åker sin väg på morgonen. De förväntar sig det och det är rätt ok eftersom då får de lite dåligt samvete och jag får garanterat godis när de kommer hem. Visserligen så tycker jag inte om hundgodis men de blir ju gladare om jag visar lite glädje när jag får levergodis. Det är ju typiskt att de fått för sig att vi inte tål choklad. Vem gör det egentligen? Titta på bara på hur husse och matte ser ut? De tål inte heller choklad men låtsas inte om det.

Jag försöker verkligen ta fram min mest sorgsna min när de åker och jag står på bakbenen i fönstret. Jag ser hur matte vinkar och tittar medlidande på mig när de åker. Själv tycker jag det är skönt när de åker och jag har hela huset för mig själv. Jag brukar börja med att lägga mig i soffan en stund, det är verkligen bästa stunden på dagen när de åkt, då kan jag sträcka ut mig utan att någon ska sitta bredvid och klappa mig hela tiden. Man kan ju inte sova som de håller på. Tillbaka till min dag, som sagt, den börjar i soffan där jag funderar lite på vad jag ska göra hela dagen. Förutom att jag måste rätta till mig när dagmatte kommer så kan jag inordna dagen efter eget huvud. Börjar med att läsa tidningen där jag ligger, lite besvärligt att hålla tidningen med tassarna men jag har kommit på ett knep, jag pallar upp tidningen med några kuddar och så bläddrar jag med tassarna. Det fungerar jättebra faktiskt. Jag får inte glömma bort att bita sönder tidningen sen innan de kommer hem, det vore ju hemskt om de fick se hundöron i tidningen och tassavtryck och kanske började ana oråd. Nä, tidningen ska ligga i slamsor sen. Jag brukar komma ihåg det, någon gång har jag glömt bort det och fått många konstiga blickar från husse och matte men de har som tur var bara ruskat på huvudet och glömt det.

Står inget speciellt i tidningen idag, lite skottlossning, lite våld i största allmänhet och någon som krockat. Konstigt att människorna blir så knepiga när de dricker alkohol. Då ska det minsann pratas med löjlig röst och klappas så förbaskat så det kliar i flera dagar efteråt. Det är tur att min husse och matte inte är såna.

Funderar på, efter att ha läst tidningen, om det kanske är något intressant på tv, det brukar ju vara den där översittaren Cesar ibland. Jag brukar titta på det programmet och få en massa ideer om vad jag ska hitta på för att hålla husse och matte sysselsatta. En sak som är jättebra är att skälla på fasaner. De är ju ganska snygga men de ska inte gå och bajsa på våran gräsmatta, det är ju därför jag skäller på dem. Husse och matte tror att jag är en fågelhund men jag vill bara ha snyggt i trädgården så de får väl tro det då. Nu hade jag tur det är ett avsnitt av Cesar som jag inte sett. En ilsken hund som driver sin husse och matte till vansinne genom att inte vilja möta andra hundar på stan utan att göra utfall mot dem. Tror jag det, alla hundar den möter slipper ju ha strypkoppel, det är bara ren avundsjuka egentligen över att den ilskna hunden måste ha strypkoppel och de andra slipper. Självklart så måste de ha sig en åthutning så de förstår hur bra de har det. Det verkar som att Cesar förstår var skon klämmer, för han provar med ett annat koppel och pratar lite snällt med den ilskna hunden och då verkar det fungera. Undrar hur mycket han tar betalt egentligen? Jag skulle kunna göra det för hälften, lätt!

Avsnittet lämnar inget bestående intryck och jag fick tyvärr inga uppslag till vad jag kan hitta på sen. Känner mig lite hungrig så jag går ut i köket och kikar i kylskåpet. Husse och matte har ännu inte förstått att jag faktiskt kan öppna det alldeles själv och är mycket förvånade när de kommer hem och ser att min hundskål nästan alltid är orörd när de kommer hem. Istället så är kylskåpet ordentligt brandskattat på de saker jag tycker om. Tyvärr har jag inte kommit på hur jag öppnar kaviartuben, även om jag skulle kunna bita mig igenom så vill jag inte lämna så tydliga spår efter mig utan jag tar bara lite grejer här och lite grejer där så det inte märks så tydligt vad jag smaskat i mig. De skulle bara veta hur god Bratwurst är för en hund. Just kryddningen är gudomlig och känslan när man biter igenom korvskinnet med mina vassa hörntänder är underbar. En gång hade husse köpt hem en liten burk med Parmesansalami som luktade alldeles underbart. Den burken var ett elände att både få av locket och sen på med det igen utan att det märktes. Det var svårt att låta bli att äta upp allihop. Jag tror husse hade blivit ganska ledsen då. Fick tyvärr lämna några och hoppades på att husse glömt bort hur många han ätit egentligen.  Hoppas han köper hem såna igen. Det var den dagens höjdpunkt, verkligen! Jag äter lite förstrött igenom det jag hittar i kylen och när jag är mätt och nöjd så slänger jag mig i soffan igen och funderar lite. Då hör jag plötsligt en bil utanför och kastar mig till fönstret, tänk om det är husse och matte som kommer så jag måste se glad ut igen. Inte husse eller matte, bara grannarna med deras bortskämda labrador. Snobbig är hon dessutom och inte särskilt snygg heller även om hon tror det. Jag brukar ignorera henne fullkomligt, även om hon luktar lite mysigt. Den här uppfattningen om att vi ska lukta varandra i rumpan är knepig och jag undrar vem som fick för sig det först egentligen, riktigt knepigt faktiskt. Det luktar ju skit faktiskt men vi är ju tvungna att göra så numera för att inte bli betraktade som konstiga.

Jag skäller ut grannens labrador och får menande blickar från grannarna som tror att jag är hemskt ouppfostrad och borde gå i hundskola. De skulle bara veta, men jag tänker inte berätta så det så.

Dagmatte kommer strax så det gäller nu att se uttråkad ut, jag börjar med att pliktskyldigt bita sönder tidningen och sen också se till att åtminstone en sko är söndertuggad. Undrar vilken jag ska ta idag? Såg att husse köpt nya Eccoskor i förra veckan, undrar om jag inte ska ta en av dem? Jo, så får det bli. Rotar fram den ur skåpet och börjar bita sönder plösen och sen tar jag hälen, då är jag säker på att husse blir bekymrad sen. Troligen så får jag väl någon bestraffning men det kan det ju vara värt i alla fall. Skor är rätt ok, om det är bra skinn i dem vill säga, syntetskor smakar bläh faktiskt. Om människorna visste hur illa syntetskor smakade så skulle de få ha dem i fred. Garanterat.

Hoppas att lunchpromenaden blir kort idag, känner mig lite trött så jag får nog vara lite jobbig tror jag på lunchen.