Damen slog sig ner med ett leende och plirade än en gång på mig, lite nyfiket sådär som Miss Marple brukade göra. Vid närmare eftertanke så var hon inte helt olik Miss Marple alls, ungefär samma frisyr och samma ansiktsuttryck. Märkligt hur saker och ting kunde falla ner i knät när man minst anade det.
- Hej, jag kanske ska presentera mig, Agatha Jonsson, sa hon. Hennes plirande blick så nu närmast förväntansfull ut och liksom inväntade min reaktion. Något som hon tydligen både förväntade sig och var van vid.
- Tomas Gustavsson, sa jag, och tillade, Agatha? Efter Christie?
Fnissande svarade Agatha att hennes föräldrar varit mycket förtjusta i Agatha Christie när hon föddes som sladdbarn så var det givet vad hon skulle heta och glädjen i hemmet var stor när det nu äntligen föddes ett flickebarn.
Nu gick det inte att få stopp på Agatha utan orden fullkomligt trillade ur munnen på henne i en aldrig sinande ström. Bara, lite sådär vid sidan av, så nämnde hon författarinnan som blivit häktad tidigare, i övrigt så var det en lång historia om hur hennes liv varit, uppväxten, första förälskelsen osv. Jag var tyvärr tvungen att avbryta hennes utläggningar och började ställa frågor istället. Agatha såg till en början lite stött ut men fann sig snabbt och svarade på de frågor jag hade, dels om hur författarinnan var som person och dels om det kunde finnas fog för polisens häktning av henne på morgonen. Tyvärr så visste inte Agatha sådär vansinnigt mycket men delade glatt med sig av det hon visste om författarinnan så jag började få en klarare bild av hur hon uppfattades av sin mentor. Min egen uppfattning var inte ändrad utan mitt första infall att försöka ta reda på varför hon blivit häktad och skäligen misstänkt för mordet i Nykvarn blev nu ändå starkare. Författarinnan var en mycket mild och vänlig själ och den som träffade henne kunde omöjligt, om hon inte berättade själv vill säga, förstå att hon skrev bloddrypande kriminalromaner med mycket detaljerade mord. Mordet i Nykvarn hade ju varit av en sådan art att om det funnits patent på mordmetoder så skulle hon inneha ett för det mordet var så utstuderat, både långsamt och i det närmaste osynligt om man inte visste vad man skulle leta efter.
Boken hade ju såklart flitigt studerats på polishögskolan så de som var nyutexaminerade, vilket de som hittat mannen i Nykvarn, varit kunde utan problem finna orsaken och utförandet i boken de gått igenom.
Jag försökte ställa ytterligare frågor till Agatha men hon hade börjat titta på klockan med en allt mer menande gest så jag tänkte precis resa mig upp och gå min väg då hon till min förvåning frågade om jag ville följa med upp på förlaget. Hon hade visserligen ett möte kl 1330 men om jag ville så fanns det kaffe och jag kunde gärna få se hur förlaget arbetade. Om jag dessutom ville så kunde jag få kika på några gamla manus, inklusive korrigeringar om jag hade tid. Jag förklarade att jag, nästan i alla fall, hade all tid i världen så jag följde gärna med upp. Jag hade aldrig varit på ett bokförlag tidigare så nu hade jag ju chansen att få se hur det såg ut. Till saken hör att jag är väldigt litteraturintresserad och läser massor av böcker. Inte bara fackböcker utan böcker från alla möjliga genrer så den delen av litteraturen kände jag mig väl hemmastadd i. Jag såg fram emot att få se hur det såg ut så jag tackade omedelbart ja och följde henne in i den nu öppna porten.
Inne på förlaget så såg det inte riktigt ut som jag trodde det skulle göra. Jag trodde det skulle sitta ett antal yngre damer med skrivmaskiner som tillsammans skapade ett närmast krigsliknande ljud som skulle vara svårt att överrösta. Istället så möttes jag av ett antal äldre damer och herrar som satt i ivrigt samspråkande i några fåtöljer i ett hörn av det rätt trånga kontoret. Jag hade ju sett fram emot ett jättekontor med massor av folk men här var det inte särskilt många alls, kanske ett 10-tal personer bara. Varav de flesta nu satt som sagt i hörnet och diskuterade livligt något.
Agatha tog med mig till hörnet och presenterade mig för de andra och beskrev mig som en A-lagare som hon hittat på bänken utanför kontoret. Uttalandet följdes av några pliktskyldiga fnissanden från de övriga men de återgick snabbt till den tidigare diskussionen och tog ingen notis om mig ytterligare. Inte förrän efter en stund då jag fortfarande fånstirrrande stod kvar och lyssnade på det som diskuterades. Med öppen mun var det svårt att se intelligent ut så jag kom på mig själv stängde munnen med en smäll. Ett fnissande hördes från den lite yngre damen i sällskapet och hon frågade om jag kommit på att det såg lite dumt ut att stå där med öppen mun eller om jag bara behövde andas mycket?
Jag log tillbaka och förklarade bara som det var att jag blivit så förbluffad över diskussionen och att den stämde så väl med vad jag ville göra själv också. Det som hade diskuterats var ju hur man på förlaget kunde hjälpa till att få författarinnan friad från anklagelserna och framför allt inte sitta inlåst. Den allmänna uppfattningen var ju att det var fullkomligt självklart att hon var oskyldig. Jätteoskyldig såklart. Hon kunde väl inte vara så dum att hon iscensatte ett mord som hon själv uppfunnit? Om det nu inte var så att det var just det som var det listiga i hela planen. Jag slog mig ner vid bordet på den lediga stolen och kastade mig glatt in i diskussionen och började ställa frågor som den värsta deckare. Jag var ju uppväxt med Columbo och Kojak med vilka jag inte hade några likheter kroppsligen alls utan jag hade både hår och saknade ett litet block och en gammal Peugeot.
- Finns det någon koppling till den mördade, jag förmodar att offret blev mördat i alla fall fortsatte jag.
- Ingen som vi känner till sa hela redaktionen med en mun, hon har nog inte ens varit i Nykvarn tror vi. Nu har vi ju inte total kontroll på vad vår kära Beata gör hela dagarna men vi har aldrig hört henne nämna något om Nykvarn och det har aldrig nämnts i någon av hennes böcker heller. Inga miljöer verkar stämma in heller på Nykvarn för vi har gått igenom alla hennes böcker och det finns många orter med i både fiktiv och verklig form men ingen av dem verkar stämma på Nykvarn. Vad vi har förstått så var offret en man i 50-års åldern, lätt alkoholiserad och med begynnande flint. Jag tänkte på Kojak och fnissade lite. De andra upptäckte mitt fnissande och undrade varför jag fnissade. Jag försökte förklara att det var för att jag tidigare på dagen funderat lite på både Kojak och Columbo och att det var därför jag fnissade när jag hörde “begynnande flint”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar