Fredag 2014-05-23

Som vanligt så vaknade jag upp alldeles för tidigt av ett fasligt oväsen. Det hade gått en tid sen Fredag besökt mig och jag hade passat på att vila upp mig under tiden. Det var minst sagt välbehövligt ska ni veta. Efter alla Fredags affärsideer och infall så var annars ett nervsammanbrott nära men den här morgonen så försvann alla positiva effekter av min vila då jag som sagt vaknade av ett förfärligt oväsen. Det var knappt att jag tordes gå till fönstret och titta men min nyfikenhet tog överhanden och jag smög dit och gläntade försiktigt på gardinerna. Sen de senaste gångerna Fredag varit på besök så hade jag satt upp väldigt täta gardiner så varken ljus eller Fredag skulle kunna kika in. Den gången han legat naken i min säng hade varit droppen så numera var det låst och larmat överallt.

Utanför på min garageuppfart så stod ett stort antal av mina grannar högljutt gestikulerande och i en del fall vilt skrikande. Till min förvåning så såg jag ett stort antal plantor, buskar och till och med mindre träd i krukor med prislappar på. Jo, jag såg inte att det var prislappar än men skulle få se det när jag skrikande sprang ut till Fredag för att se vad han hittat på.

På alla plantor, buskar och träd satt mer eller mindre fantasifulla priser. De billigaste kostade 10:- för små ynkliga maskrosplantor och de dyraste kostade närmare 1000:- men då var det åtminstone ett träd man skulle få för pengarna och inte maskrosor.

Jag försökte lyssna i allt skrikande vad grannarna ville och jag fick efter viss tolkning reda på att de grannar som stod på min garageuppfart minsann allihop hade mystiska gropar i sina trädgårdar och de ville såklart veta om Fredag hade något med det att göra. Självklart så bedyrade Fredag sin oskuld för grannarna men för mig avslöjade han senare när jag låg med en isblåsa över pannan som han så behändigt hade fixat genom att kila över till den närmaste grannen och stjäla lite is och en konsumkasse.

Under natten hade Fredag och hans kompisar, ja det var alldeles nya kompisar som han hittat inne i stan. De flesta med kommunens kläder på sig förresten, grävt upp ett stort antal plantor i grannarnas trädgårdar. Han hade fått idén efter att ha blivit tvingad till att besöka en plantskola och där häpnat över de priser som gällde det gröna "burret" som han kallade det och fick då såklart idén till att sälja plantor och sånt själv. Fredag var ju inte den som lät sig hindras av petitesser som äganderätt och mitt och ditt utan sagt och gjort och med de nya kompisarnas hjälp hade han skövlat samtliga trädgårdar under natten. Min trädgård hade han låtit bli eftersom: "dina plantor såg så billiga ut". Jag visste nu inte om jag skulle skälla ut honom eller bara suckande gå och lägga mig igen och förbanna den dag då jag träffade Fredag första gången för flera år sen.

Jag kunde dock inte låta bli att fråga hur i h-e han tänkte klara av att ro det här projektet i land alls med tanke på de grannar som nu stod här och svor och skrek över honom.

Men Fredag bara log och tittade på mig och sa:

- Jag har ju möjligheten att återplantera alla plantor, inte för att vi vet var vi hittade dem men det löser sig nog. Mot en liten avgift så kan dina grannar få plantor i sin trädgård som de inte hade tänkt sig alls att ha.

- Är du inte riktigt klok, frågade jag, de kommer ju att stegla dig och sen rånmörda dig när de får reda på vad som hänt egentligen.

- Nja, sa Fredag, de kan ju inte gärna bevisa att det är deras plantor va? Finns ju inga serienummer direkt på träd och sånt så det går nog bra.

- Nä, men de ser väl att det saknas lite grejer på sina tomter och att det nu plötsligt finns en massa just såna plantor på min garageuppfart.

- Jo det förstås, fortsatte han, men det kan de ju aldrig bevisa så det är ju bara att bita i det sura äpplet och be mina grabbar, sa han med en napoleonsk gest över grabbarna och tjejerna i kommunens gröna kläder, fixa till ganska snabbt mot bara en liten avgift. De borde snarare se det som en möjlighet nu att få de där plantorna som de alltid önskat att de hade och inte grannarna. Så nu är det först till kvarn som gäller sa han och återgick till försäljningen.

Jag misstänkte att det nog skulle få bli en smula lugnande ord först till grannarna innan försäljningen skulle ta fart på riktigt. Att han skulle lyckas med sitt upptåg tvivlade jag inte en sekund på. Han hade ju delvis rätt i att det var svårt att i efterhand identifiera plantor och grönt burr på något sätt.

Det verkade som att min vila nu var slut och försäljningen började ta fart redan och jag såg de första gröna kommunalarbetarna bära plantor över gatan till min stora förvåning. Jag trodde dock inte att det skulle gå att sälja maskrosor för 10:-/planta men vad vet jag. Han skulle säkert lyckas med det också den förb-e Fredag. Kreativ var han ju i alla fall var jag tvungen att erkänna där jag nysande gick in i sovrummet igen. Jag larmade på hela huset och drog ner gardinerna och stoppade öronproppar i öronen för att försöka sova åtminstone en liten stund till men jag hade inga stora förhoppningar om att larmet skulle stoppa Fredag. Han var en påhittig typ och skulle säkert komma nerdimpande genom skorstenen eller nåt plötsligt.

Jag slöt ögonen och försökte stänga ute ljudet från kommersen på gatan och lyckades ganska bra, i alla fall ett tag, men det får jag berätta mer om en annan dag.

Jag önskar nu bara att plantskolor DNA-märker sina plantor i fortsättningen så jag slipper sånt här. Troligen så hittar väl Fredag bara på något nytt i alla fall men det skadar ju inte eller hur?

5 dagar i november

Hon hör hur tomhylsorna faller mot marken med ett stilla klirrande. Märkligt nog känner hon ingenting förutom små stötar mot kroppen, ingen smärta alls bara dessa stötar, som om någon knuffar henne med en smal käpp om och om igen.

Förvånad ser hon hur det kommer blod ur bröstet och magen men fortfarande känner hon ingen smärta alls, bara dessa stötar ackompanjerade av klirret från tomhylsor mot betonggolvet. De tysta puffar från vapnet som är riktat mot henne hörs också men det lägger hon bara märke till som i förbifarten.

Hon lägger händerna över mage och bröst och ser hur blodet börjar forsa i strid ström mellan hennes fingrar. Blodet förvånar henne eftersom hon aldrig sett sitt eget blod strömma ur henne i den här omfattningen och smärtan är fortfarande frånvarande.

Hon ler lite snett, liksom känner hon ändå någon sorts tillfredsställelse över hur situationen utvecklats från det enkla möte i skymningen som hon tackat jag till, även om hennes alla känselspröt skrek: NEJ, så var det en oemotståndlig naturkraft som tvingade henne till det här mötet. Hon känner fortfarande ingen smärta och fortsätter le lite snett när plötsligt smärtan kommer över henne och hon segnar ner i sitt eget blod på det smutsiga betonggolvet. Hon ser över vapnet hur mannen ler lika snett tillbaka när han stoppar undan vapnet innanför rocken och gör sig klar att vända om.

Han stirrar på henne där hon ligger och går sedan med bestämda steg åt andra hållet efter att noga ha kontrollerat att ingen verkade ha sett vad som hänt.

Den öde perrongen var ett perfekt ställe att träffas på tänker han belåtet när han skyndar till den parkerade bilen.

Allt detta ser hon genom smärtans dimma och funderar över om det här är hennes sista medvetna tanke i livet eller om hon kommer att uppleva något ytterligare.

Hon får tyvärr inget svar när hon svimmar av smärtan och det svartnar för ögonen.

Kära volvoägare!

Nej, det här är inte ett generellt volvoägarproblem utan snarare den Volvo som hade så innerligt svårt att hålla avståndet idag. Ju närmare Volvon kom ju mer sänkte jag farten och spolade dessutom med vindrutespolningen för att på något sätt påkalla uppmärksamhet om att avståndet till min nacke var alldeles för litet. Inget hjälpte tyvärr och vartefter som färden gick genom staden så kunde jag riktigt känna hur irritationen växte i bilen bakom mig.

Att ta en alternativ väg var inget alternativ alls tydligen. Hur jag än försökte så blev det ingen lucka alls, avståndet var i princip såpass nära att jag inte kunde se bakomvarande bils strålkastare i min innerbackspegel.

Jag föredrar att få ha min nacke ifred i fortsättningen men tyvärr är ju förhoppningen inte stor att just du läser det här men om du skulle göra det så försök att hålla ett större avstånd i fortsättningen. Den tid du vinner är i allt väsentligt försumbar och den risk, inte du, utan jag tar är påtaglig. Jag vet att om du skulle köra in i baken på min bil så får du möjligen lite plåtskador och bekymmer med försäkringsbolag osv men jag kan få betydligt värre problem med kanske livslångt lidande av whiplash osv.

Kanske är det ren avundsjuka som gör att du måste studera mina snygga baklysen eller om det är av något annat skäl så ta kontakt med mig så kan du få studera bilen i dagsljus om du vill. Då kan jag dessutom försöka förklara för dig varför jag inte vill ha dig i häcken när jag åker genom stan.

Kanske är det så att du fått ditt körkort för länge sedan och inte lärt dig eller förstått risker med att ligga för tätt bakom framförvarande bil. Jag vet inte men jag önskar att du i fortsättningen inte ligger sådär nära mig igen. Att jag använder vindrutespolningen är för mig en liten fingervisning om att du ligger för nära mig. Om du håller avståndet i fortsättningen så lovar jag att kanske till och med köra något fortare än hastighetsbegränsningen, dock inte så mycket att jag innebär en risk för omgivningen.

Så snälla försök att hålla avståndet i fortsättningen. Det här är, bara för protokollets skull, ingen allmän begäran till alla volvoägare utan bara till dig som verkar vilja umgås på alldeles för nära håll i trafiken. Jag är bara tacksam att det inte var halt också så att risken var ändå större än den var idag med mörker och nedsatt sikt och viss snömodd. Att jag råkade hålla 30 utanför en skola idag kände jag var droppen som fick det att rinna över för dig så jag ber om ursäkt för att jag försökte skydda skolbarnen och eventuella föräldrar från att bli överkörda.

Jag ville bara försöka göra dig uppmärksam på varför jag kör som jag gör och att jag inte ville retas för att min bil var troligen finare än din.