Jag hade hört hur husse och matte hade viskat i flera dagar och dessutom hade det varit en del telefonsamtal som jag inte fick lyssna på under den senaste tiden. Hur jag än hade försökt att lyssna för att höra vad som var på gång så gick det inte att förstå vad de höll på med. Hörde bara brottstycken av samtalen när jag försökte låtsas sova. Det var något om inkallning och fot som jag hörde men jag kunde inte för mitt liv förstå vad det handlade om i alla fall. Visserligen hade jag hört de orden förut men inte förstått vad de betydde. Matte hade, vid den senaste promenaden sett närmast gråtfärdig ut när jag som vanligt gick ut med matte på kvällen. Det var efter den promenaden som de mystiska telefonsamtalen och de viskande samtalen hade börjat.
Jag fick förklaringen idag när husse och matte kom hem, jag skulle kopplas på en gång och mer eller mindre brutalt knuffas in i bilen. Ni vet ju vad jag tycker om att åka bil när jag inte får sitta i framsätet. Dåligt! Nädå, in i buren och inte ens lite hulkningar redan från början hjälpte heller. Varken husse eller matte gav mig så mycket som en blick utan slängde igen bakluckan så det gjorde ont i mina öron. Vet de inte att vi har väldigt känslig hörsel va?
Bilturen var inte så lång, tre kräkningar bara, så det kändes som en lättnad när jag fick kliva ur bilen igen. Varken husse eller matte såg särskilt glada ut och jag fick förklaringen. Hela parkeringen var full av bilar och hundar tydligen i samma situation som jag. Korta koppel och bestämda steg var tydligen det som gällde. Jag försökte spana lite för att se om jag såg något bekant ansikte men det verkade bara vara nya hundar som jag aldrig sett förut. En hel del snyggingar och en del hundar som såg ut som de kom från brottarskolan, breda och med dreglande munnar. Jag undrade var det här skulle sluta när vi kom fram till en stor gräsplan där det stod en extramatte med nåt som tjöt i munnen. Jag fick reda på sen att det hette visselpipa och den skulle vi minsann lyda.
Extramatte började berätta vem hon var och varför vi allihop var där. Vi skulle lära oss lydnad. Som om jag behöver det? Jag kan minsann lyda jättemycket om jag är på det humöret. Det kanske var där skon klämde för att husse och matte ville att jag skulle lyda dem och inte mina instinkter. Tänkt vad konstigt människor tänker ibland.
Första övningen hette inkallning och den gick ut på att när husse eller matte ropade: Kom Tusse, så skulle jag lyda blint och oavsett vad jag då höll på med och komma springande till husse eller matte och se glad ut och kanske, bara kanske, få lite godis om jag hade varit snabb nog. De vet inte att jag vet var godiset finns hemma. Så man kan ju undra varför jag skulle komma springande, just det springande, för att få lite godis som jag ändå är ganska trött på. Tänk om de kunde köpa lite Frolic istället, eller såna där grisöron som är så goda, då skulle jag minsann springa fort som sjutton för att få lite riktigt godis och inte några såna där leversnittar som är äckliga redan i burken. Undrar varför människorna tror att vi tycker om dem? Vi försöker ju bara vara snälla när de köpt påsvis med såna. Trots att vi ibland vägrar så vägrar även husse och matte att förstå att vi inte tycker om leversnittar egentligen.
Det var meningen att vi skulle sitta snällt i ena änden av gräsplanen och sen vänta på husse eller mattes signal och förtvivlade rop på att vi skulle komma. Jag hamnade bredvid en amerikansk cockerspaniel och vi hade tydligen en hel del att prata om och många gemensamma erfarenheter så första gången så hörde vi inte när det ropades att vi skulle komma utan vi satt fnissande i gräset och berättade historier om våra hussar och mattar och deras försök att få oss att lyda deras minsta vink. Den amerikanska cockerspanieln som hette Tassa, snyggt namn på en snygg tjej förresten, och jag berättade om våra senaste rön vad gällde hunduppfostran och Tassa tyckte mycket om att se Cesar på tv, han var ju så snygg sa hon. Jag kunde ju inte hålla med om att han är snygg, men däremot så kunde jag hålla med om att det var ett roligt program när Cesar skulle försöka få en hund att sluta skälla på bilar. Att bara Cesar förstod att det var ju rätt skojigt att skälla på bilar. De spottar ju ut så mycket avgaser så det är äckligt åt det och det är ju därför vi skäller på dem.
Husse och matte började nu bli en smula irriterade, det kunde jag höra på deras röster när omväxlande husse och matte höjde och höjde rösten tills det blev liksom ett vrål till slut: TUSSE KOM HIT!
Tassas husse och matte försökte också höja rösten så det var ganska roligt att se hur de blev rödare och rödare i ansiktet, det verkade som att de tyckte det var lite pinsamt med bara jag och Tassa kvar på ena sidan av gräsplanen och alla de andra hundarna fjäskade och tog emot leversnittar eller vad det nu var de fick för att ha varit så duktiga.
Jag tittade på Tassa och undrade om vi kanske skulle ta och springa över till de andra nu istället, det verkade som att våra hussar och mattar inte skulle orka så mycket längre så det var väl lika bra kom vi överens om så vi sprang, nåja, sprang var väl kanske lite mycket sagt. Vi gick i sakta mak fram till de som vrålat högst och minsann vi fick inget godis eftersom hon med visselpipan sa att det skulle vi inte ha eftersom vi inte lydde på en gång. Värdelöst, då kunde vi ju lika gärna ha suttit kvar istället.
Nu kom hon med visselpipan fram till oss och visade oss köttbullar och det blev ju en helt annan femma direkt. Köttbullar är ju vansinnigt gott om det bara är rätt sort. Både jag och Tassa viftade såklart på våra svansar och visade uppskattning över att det äntligen var någon som förstod vad vi tycker om. Köttbullar är faktiskt ändå godare än grisöron. Nu gick läraren, dvs hon med visselpipan med både mig och Tassa tillbaka till andra sidan av gräsplanen där vi skulle sitta och vänta på signalen och ropen igen för att komma springande till husse och matte. Nu var det ju en helt annan sak när vi visste att det var köttbullar på andra sidan så våra mattar behövde bara ropa Tusse kom hit och Tassa kom hit så var vi redan halvvägs över gräsplanen, rätt likt raketer om jag får säga det själv. Nu fick vi köttbullar både jag och Tassa och äntligen såg husse och matte lite gladare ut igen. Jag hann se märket på köttbullarna och det var mitt favoritmärke så jag räknade kallt med att nu skulle det finnas köttbullar till tv:n i fortsättningen så jag bet ihop och så gjorde även Tassa under resten av övningarna.
Det var en betydligt gladare husse och matte när vi åkte hem, jag blev klappad och kallad både duktig och klok när jag, hör och häpna blev inlyft i bilen. Visserligen i buren igen men inlyft, det brukade jag bara bli på min födelsedag ibland. Nu var det tydligen ganska skojigt för husse och matte att ha hund igen och jag kräktes därför bara en gång på hemvägen, mest bara för att markera att jag inte tyckte om att de viskat om den här träningen utan att berätta för mig vad de tänkte hitta på. Vi stannade på hemvägen vid affären där husse sprang in och köpte köttbullar, förhoppningsvis till mig.
Återkommer när det är dags för nästa köttbullesession. Förhoppningsvis så dröjer det men man vet ju aldrig med husse och matte.
Voff på er!
Hälsningar Tusse
PS, Tassa och jag har bestämt att vi ska träffas igen i nästa vecka, DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar