Ture, sjukpensionerad sen länge, hade sett hur Beata drog fram i huset som en korsning mellan orkan och tromb. Det var ändå när Beata inte skulle göra något särskilt, som att städa eller bara plocka in disk i diskmaskinen. Ture visste minsann vad som väntade varje gång, fram med sopskyffel, sopsäck och näsdukar. Näsdukarna var tyvärr nödvändiga då många av de saker som gick sönder var Tures favoriter. Som när åsnan som släppte cigaretter ur rumpan av en händelse hamnade under bröllopsvasen de fått när de gifte sig. Vasen var inte särskilt snygg och Ture hade aldrig tyckt om den heller men åsnan, åsnan var ett minne från den gången han varit på Kanarieöarna med grabbarna i fotbollslaget och haft så otroligt roligt. När den gick sönder så gick också något sönder i Ture och en dag så klarade han inte längre att leva tillsammans med Beata.
Så när Beata väl kom hem efter jobbet, lite svettig och ganska ful egentligen, tänkte Ture att det var dags. Ture hade som vanligt lagat maten, Beatas favoriträtt, Tortellini med ostsås. En troligen starkt bidragande orsak till att Beata inte direkt var trådsmal. De satte sig och började äta och Ture som normalt sett sällan sa något harklade sig men tystnade. Beata tittade förvånat upp från tidningen och liksom väntade på något ytterligare ljud från Ture. Det kom inget mer på en lång stund och Beata återgick till tidningen igen. Som vanligt så läste hon tidningen med Ture i åtanke och tänkte ringa in det som borde intressera honom senare. Just nu hade hon ju ingen penna så det fick vänta en stund till. Plötsligt så sa Ture att han skulle flytta i nästa vecka.
- Vad sa du att du skulle göra sa du, sa Beata mållös.
- Jag ska flytta i nästa vecka, upprepade Ture. Jag har fått en lägenhet inne i stan som jag ska bo i alldeles själv tills jag dör, sa Ture.
- Men, sa Beata, hur ska jag klara mig då? Hur ska jag överleva diskmaskinen och huset och städningen?
- Jag klarar inte mer sa Ture och gick in till sitt rum.
Ture hade verkligen fått nog och när han gick in i sitt rum så var det med en lättnad i bröstet. Han tittade kärleksfullt på sin modelljärnväg och tänkte att den skulle få ett alldeles eget rum i lägenheten. Alla andra saker skulle också räddas tänkte han när han tittade på alla minnessaker som stod i hyllan. Åsnan stod fortfarande kvar men var limmad i princip överallt och limskarvarna syntes tydligt. Inte ens på långt håll, riktigt långt håll, så doldes inte limmet. Ture var glad i alla fall att han lyckats rädda den såpass att den fortfarande påminde om en åsna. Ena örat hade tyvärr försvunnit i Beatas orkan men minnet av tiden då åsnan införskaffades övervägde i alla fall i positiv riktning.
Han hörde genom den stängda dörren att Beata inte direkt grät. Hon grät inte alls utan hon satt troligen kvar vid köksbordet och gnolade tyst och vände blad i tidningen. Ture tänkte att det var väldigt vad bra hon tog beskedet att han skulle flytta. Beata hade ju alltid varit lite speciell och det faktum att hennes pappa var sjukhusdirektör hade ju varit en fjäder i hatten för Ture. Tyvärr så var det ju inte så mycket mer än så. Hennes egenheter och skelögda drumlighet hade till slut fått Ture att ge upp. Nu var det bara att börja packa ner sakerna i flyttkartonger. Han hade blivit lovad hjälp att flytta i nästa vecka av grabbarna han spelat boll med i ett tidigare liv så den biten var under kontroll.
Ture hade smusslat hem ett antal flyttkartonger under de senaste veckorna utan att låta Beata se något. Under tiden som Ture började plocka isär modelljärnvägen så tänkte han tillbaka på stunderna med Beata. De hade trots allt haft några riktigt bra perioder i sitt äktenskap men Tures oförmåga att ha överseende med Beatas alla egenheter hade till slut fällt avgörandet. Ture var ju en ordningsmänniska och hade otroligt svårt att låta bli att rätta till saker som tumlade runt i hemmet, även utanför hemmet hade Ture varit tvungen att rätta till saker. Restaurangernas alla kryddställ som av en händelse välte så fort Beata svepte förbi och alla de gånger de varit på promenad och Ture fått rädda barnvagnar från att välta och be om ursäkt till alla de förvånade och senare även förargade föräldrar som tittat storögt på Beatas framfart. Ture hade blivit ganska bra på att komma med ursäkter. Träning gav ju färdighet tänkte Ture där han packade ner det sista av modelljärnvägen. Den stora skivan med landskapet på var ju som tur var delad så den var bara att koppla isär och ställa mot väggen. Ture hade som tur var inte så vansinnigt mycket saker inne i sitt rum. Helt och hållet beroende på att det var de saker som Beata ännu inte haft sönder bortom all räddning. Det räckte med 6 flyttkartonger och några möbler tänkte han inte ta med sig så i princip redan efter 3 timmar var allting nerpackat i sina lådor och Ture ställde upp dem innanför dörren tillsammans med modelljärnvägsskivan.
Försiktigt så öppnade han dörren ut till köket och till sin förvåning satt Beata kvar och all mat var borta. Ture hade ju tänkt äta lite till och hade hoppats på att slippa konfronteras med Beata igen. Men Beata tog ingen notis om att han kom tillbaka igen och verkade inte bry sig om att Ture tänkte flytta alls. I tidningen såga han fullt med ringar runt både det ena och det andra och han undrade om Beata alls förstått att han tänkte flytta i nästa vecka. Storögt tittade han på Beata som bara log och ruskade på sina råttfärgade testar till lockar.
Ture orkade inte se på eländet längre utan tog på sig jackan och gick ut på promenad. Irriterat tittade han på grusgången där Beatas klackar gjort djupa märken i gruset. Utan att tänka sig för hade Ture börjat peta igen alla gropar med foten där han gick ut mot vägen. Ture tyckte det såg alldeles för tillstökat ut i gruset så under alla år där Beata farit fram hade Ture gått ett par steg efter och slätat över och plattat till. Inte bara försökt rädda vad som räddas kunde.
Under promenaden så fortsatte tankarna att mala i Tures huvud om vad han kunde gjort annorlunda om han inte gift sig med Beata. Han trodde inte att skilsmässan skulle bli något problem alls, det verkade ju inte bekomma Beata alls så det gick nog att få ett snabbt slut på det hela. Pengar hade han ju inte i överflöd men han hade lyckats stoppa undan några kronor här och där och hade nu samlat ihop så det faktiskt skulle räcka till att möblera lägenheten och till och med skaffa en tv, en egen fjärrkontroll där alla knappar satt på sin rätta plats. Ingen tejp heller för den delen.
Ture gick med lätta steg på sin promenad och såg verkligen fram emot att få flytta till ett eget boende. Han kunde ha pokerkvällar med grabbarna och dricka så mycket öl han ville och framför allt få bestämma över vad som skulle visas på tv:n varje kväll. Ture förstod att det skulle bli mer ensamt men det var en av de saker som Ture också såg fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar