Det är alltid så märkvärdigt när husse är ledig, då ska det minsann ut och promeneras och självklart ska jag med. Aldrig är det någon som frågar mig om jag vill med eller inte. Nu hände det igen i förra veckan att husse glädjestrålande kom hem efter en sen kväll med jobbet och förklarade för alla som orkade, dels hålla sig vakna och dels orkade lyssna på att han minsann haft en bra dag på jobbet och därför tagit ledigt dagen efter.
Jag förstod direkt vad som väntade så jag försökte hosta lite och kröp ihop och gnällde lite i preventivt syfte. Det visade sig att det hade inte hjälpt för redan tidigt på morgonen så skulle koppel och annat fram och husses nya fina vandringsskor (som jag provbet lite i häromdagen) helt ok faktiskt. Så mycket märken blev det inte heller men skosnöret fick de byta ut till ett annat så husse blev lite irriterad eftersom det bara fanns ett som var tillräckligt långt. Att det var ett annat mönster på det nya skosnöret hjälpte väl inte till heller. Husse var ganska irriterad på mig då. Nu rasslades det med kopplet och husse var glädjestrålande och ropade på mig: Tusse! Var är du? Själv låg jag i soffan och försökte gömma mig men det var ju bara en kudde så det kanske stack ut lite Tusse här och där så husse hittade mig ganska snabbt tyvärr.
Motvilligt så gick jag med på att gå ut en kort vända men husse hade andra planer. Matte har muttrat lite om att det nog inte kunde skada med lite promenader och kanske något färre popcorn och chips framöver. Det kunde inte skada husse alltså, matte tyckte att hon kunde äta både praliner (såna där som inte jag får äta) och ostar som luktade väldigt gott. Husse hittade mig i alla fall så det var ju bara att följa med ut och jag förstod att det skulle bli en lååååång tur eftersom husse fyllde sina fickor med hundpåsar och jag såg nog; lite godis också, både till mig och husse.
Mitt koppel är ganska bra faktiskt för jag kan springa iväg ganska långt utan att behöva släpa på husse för det är så det känns när jag går ut, först går jag och sen långt efter kommer husse. Tyvärr så är husse ganska långsam så jag får hela tiden vänta på honom. Jodå, när jag väl kommer ut så brukar det vara ganska kul till slut. Den här gången så skulle vi gå hela vägen runt udden som brukar ta en timme ungefär, ja det är vad husse säger i alla fall han glömmer alltid berätta att han vid halva vägen ungefär brukar prata i telefon med jobbet, jag vet att det är jobbet för då tar han fram sin arbetsröst och säger saker som synergieffekter och kunden i centrum och sånt. Det är därför det brukar ta minst en timme att gå runt.
Det blir ganska tråkigt att sitta och vänta medan husse pratar så nu har jag kommit på ett knep att få av mig kopplet och kunna springa lite fritt i skogen en stund. Om jag får in klorna bakom själva kopplet och sparkar till lite så brukar det lossna och husse får väldigt bråttom att försöka jaga ikapp mig – han hinner aldrig utan det är när jag tröttnar som han får sätta på mig kopplet igen. Den här gången så hann han vråla i telefonen som låg kvar på stubben att: hunden hade rymt och han skulle ringa upp igen. Allt det där hörde jag medan jag sprang efter haren som var dum nog att försöka springa förbi oss i skogen.
Tyvärr så hann jag inte ikapp den utan det blev som vanligt att jag fick gå tillbaka till husse så han inte blev ledsen och fick alldeles för mycket motion (även om matte tycker att det vore bra). Jag och matte har pratat om det här så jag försöker hjälpa till så gott jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar