Körskoledirektör
Per-Anders Gustavsson var en luttrad man, alla de motgångar som tänkas kan hade
han upplevt, det var Skatteverk, konkurser och diverse myndigheter som
Per-Anders upplevde som ett hinder i vardagen. Han hade vid något tillfälle
försökt ta livet av sig men ändrade sig då repet gick av. De blånader runt
halsen han hade i flera veckor efteråt skyllde han på en elak fru. Till saken
hör att någon fru hade han inte haft på flera år så de som kände honom visste
mycket väl hur det var fatt. Ibland tackade han sin lyckliga stjärna för att
repet var köpt på en loppis i obygden och av väsentligt usel kvalitet. Så här
hade livet varit för Per-Anders sen han föddes tyckte han. Bara motgångar tills
han en dag hade träffat en frände som hade ungefär samma upplevelser som
Per-Anders, både vad gällde konkurser men också vad gällde myndigheter som
missbrukade hans förtroende varje dag. De hade suttit en kväll, Per-Anders och
bildirektör Sven Persson, från Svennes bil i den lilla staden där de bodde och
bedrev sin verksamhet. Tillsammans hade de svurit ve och förbannelse och i takt
med den konsumerade mängden öl hade det ena kreativa förslaget efter det andra
växt fram. Väl så i bastun, med finsk bakgrund på moderns sida så var bastu ett
krav från körskoledirektör Per-Anders Gustavsson en kväll med drycker och
trevligt umgänge. Hans kvinnohistorier var vittomfattande och mer än en kvinna
hade lägrats av denne virile direktör. Han avslöjade aldrig med var hans näring
bestod i utan sa bara direktör Gustavsson om någon frågade. Den här kvällen i
bastun så skapades historia av en körskoledirektör och en bildirektör som
tillsammans hade svurit på att få en noga planerad hämnd på samhället. Så till
slut efter ytterligare några öl hade planen vuxit fram då båda hade en irritation
över alla de fortfkörare som härjade på gatorna runtom i länet. Den plan som
vuxit fram byggde på de kontakter båda hade inom Rotary och där fanns flera av
de myndigheter representerade som var till nytta. De hade, efter att ha tagit
var sin öl till, kommit på det geniala att bjuda dessa kontaktpersoner på en
rejält våt kväll med en avslutning i bastun med diverse kvinnor, eller män för
den delen. Varken körskoledirektör Gustavsson eller bildirektör Persson var
särskilt knussliga med varje människas böjelse och begär så till den så kallade
festen skulle de personer som skulle närvara vara väl kartlagda och kameror
vara uppsatta. När bildirektör Persson hörde att det skulle vara kameror så
ville han vara säker på att dessa bilder inte skulle kunna användas emot honom
så efter att ha fått ett löfte från körskoledirektör Gustavsson så var planen
fastlagd och de skulle sätta igång redan nästa morgon med kartläggningen. Det
visade sig att det inte krävdes så särskilt mycket övertalning alls för att få
de personer som var av intresse att vilja gå på en gratisfest utan samtliga de
tillfrågade tackade på stående fot ja och samtliga frågade lite diskret om det
var ok att inte ta med sin fru på dessa festligheter utan kanske en sekreterare
eller någon annan de fattat tycke för. Självklart så var varken
körskoledirektör Gustavsson eller bildirektör Persson negativa till detta utan
gnuggade sina händer då de insåg att de skulle få material till att genomföra
sin plan utan problem och kanske kunna skaffa sig en hacka genom utpressning
också. De här båda direktörerna var skrupelfria och ansåg båda sig ha blivit
misshandlade genom all administration så de såg fram emot hela planens
genomförande.
Kvällen för festen
avlöpte väl, alla var nöjda och filmerna blev väldigt bra. Tillsammans hade de
suttit och gått igenom varenda minut av filmmaterialet och konstaterade glatt
att varenda person fanns med på rörliga bilder i närbild och i diverse
komprometterande situationer. Alla hade haft ordentligt roligt, nästan finskt kul
och spriten hade precis räckt och ölen likaså. Den mest lyckade delen av festen
var bastun och relaxrummet utanför där de också satt upp flest kameror. Efter
ett antal visningar av filmerna så var planen i hamn och de första hotmailen
började skickas ut. Märkligt nog så var ingen av de tillfrågade negativa till
det som de båda direktörerna föreslog så planen genomfördes nästan helt utan
mankemang och redan ett halvår senare var den sjösatt. Att de båda direktörerna
också av en händelse fått påfyllning på sina konton med ansenliga summor gjorde
ju planen underbart bra tyckte de båda kumpanerna där de satt och planerade den
nya verksamheten.Varje morgon samlades
en grupp olycksbröder för att göra bot och bättring. Den lilla körskolan hade
avtal med de myndigheter som behövdes och fick ett nytillskott av ertappade
fortkörare varje dag. Det här gällde bara de som kört alldeles för fort och
behövde en liten påminnelse om att det här med bilkörning inte är så lätt
alls.
Den här morgonen var det en alldeles särskild grupp som samlats, det var
disponenter, lantmätare, försäljare och en läkare. Alla var de, enligt egen
utsago i alla fall, totalt oskyldiga och föremål för myndighetsmissbruk. Att
vara tvungen att lära elever köra bil när de själva inte riktigt kunde hålla
gaspedalen lagom nertryckt var enligt staten en alldeles lämplig uppgift.
Läkaren, Gunnar
Oscarsson, naturligtvis med C så det så lite flottare ut. Gunnars mor hade
tidigt ändrat stavningen från det mer ordinära Oskarsson då hon tyckte att det
såg lite tjusigare ut. Hon hade försökt att byta namn till Silfvertall men hade
fått avslag från Patent och registreringsverket så då fick det bli en enklare
utväg, alltså Oscarsson. Detta namn hade nu vår läkare och som medelålders man
hade han en hel del att säga om regering och riksdag i största allmänhet och
definitivt om Socialstyrelsen i synnerhet. Maken till byråkrati hade han inte
trott vara möjlig. Det var papper hit och papper dit och sen skulle det skrivas
papper på att papper hade blivit utskrivna också. Åtminstone kändes det så för
Gunnar där han stod och väntade på att få sitt uppdrag. 56 år gammal tyckte han
att han sett det mesta som livet kunde erbjuda men han skulle bli överraskad.
Mer överraskad än i rätten tidigare då han fått sin dom.
Läkaren hade berättat
sin historia för de lärde i rätten som ansåg att han var en bildrummel av stora
mått och därför borde lära sig veta hut. Det hjälpte inte att läkaren bedyrade
att det var en brådskande tjänsteutövning som handlade om liv och död. Inte ett
dugg hjälpte det faktum att läkaren med egna ord berättat om exakt varför han
körde för fort. Hans fru hade satt i halsen och därför var han tvungen att gasa
på lite extra. Rätten gav honom till viss del rätt men tyckte att en ambulans
hade varit mer berättigat att kalla in istället och gav honom alternativen:
indraget körkort eller två månader i körskola.
Hela påfundet med att låta
notoriska fortkörare istället agera lärare för definitiva nybörjare var ganska
nytt och läkaren visste inte riktigt vad han gav sig in på när han tackade jag
till körskoleuppdraget. I vilket fall som helst så var det ett bättre
alternativ än att få körkortet indraget under flera månader. Det hade begränsat
hans yrkesutövning till att svara i telefon och ordinera Alvedon eller något
annat smärtstillande medel och en begäran om att återkomma efter några dagar om
det inte blev bättre.
Disponenten Albihn
Melin, ja det skulle stavas så, var av en ganska fin släkt hävdade han själv.
Mamman var sångpedagog och pappan var slöjdlärare. Alltså var både mamman och
pappa akademiker vilket smällde högt i den lilla gruvorten där Albihn växt upp.
Redan i tidiga år hade Albihn uttryckt en önskan att få skapa något med egna
händer. Det hade hans far slöjdläraren tyckt varit jätteroligt tills han
förstod att det inte var svarvade träskålar och grytunderlägg som var tanken.
Här skulle startas företag och nu i mogen ålder hade hans företag växt sig
hyggligt stort och hade nu 60 anställda vilket gjorde disponenten till en
välbärgad man. Inte arbetarna i fabriken, de var det mest synd om tyckte
facket. Om facket tyckte inte Albihn alls, bara ett hinder för fri
företagsamhet och växande svenska företag. Att han också ägde en liten fabrik i
Kina som gjorde en del underdetaljer till fabrikens produkter lät han sig inte
hindras av när han skrädde orden på de Rotarymöten som var vanligt
förekommande. Disponentens var en högt uppsat person inom denna rörelse och
hans enda irritationsmoment var att han inte var Frimurare också. Han hade läst
en del om frimureriet och tyckte att han var självskriven som medlem i denna
lite hemliga sammanslutning. Tyvärr var det ingen av de befintliga frimurarna
som tyckte samma sak så än hade han inte blivit upptagen som Frimurare.
Disponentens historia
var ungefär densamma som läkarens med den skillnaden att han knappast kunde
hävda att det var en brådskande tjänsteutövning. Han försökte i alla fall att
göra detta och hävdade att företaget han var direktör för skulle gå omkull om
han inte infanns sig i det närmaste ögonblickligen.
Även här tvekade inte
rättens ledamöter när det gällde att bedöma om det var en rimlig nödsituation
och disponenten ställdes inför samma valmöjlighet som läkaren: två månaders
indraget körkort eller tvångskommendering i körskolan under samma tid.
Disponenten tvekade inte heller när det gällde vilket straff som verkade minst
jobbigt och valde därför körskolan han också. Naturligtvis så hävdade disponenten
att han var ett offer för statsmakterna och ruskade på huvudet när han lämnade
rätten. Milt sagt bedrövad men ändå lättad över att inte bli av med
körkortet.
Lantmätaren, Anders
Johansson, var redan tidigt inne på att det skulle vara något med kartor i
livet. Som barn kunde han sitta i timmar framför jordgloben och snurra den i
allt högre fart för att till slut sätta fingret på någon plats som han sen
skrev upp i sin lilla Att-göra-bok. Hans mor upplevde Anders som en smula
tillbakadragen och ville inget hellre än att Anders skulle vara ute och leka
med de andra barnen och så skedde vid några tillfällen men det slutade alltid
med att Anders kom inspringande med gråten i halsen då något barn i sandlådan
hade gjort intrång på hans noga uppmärkta mark. Det skulle vara staket och
grindar och ve den som körde sin lilla plastbil innanför grindarna utan att
Anders hade gett dem lov att köra där. Då blev det slagsmål och Anders var
alltid den som drog det kortaste strået. Hans fysiska lekamen hade inte
utvecklats till lika mycket muskler som de andra barnen i samma ålder. Mycket
beroende på att det inte är så tungt att snurra en jordglob kanske? Nuförtiden
var dock Anders nöjd där han fick sitta med sina kartor och med ett pennstreck
kunde förändra livet för någon som intet ont anande helt plötsligt hade en
motorväg strax utanför jordkällaren. Så kunde Anders ge igen efter alla år av
oförrätter i sandlådan. Anders hade mycket nogsamt skrivit ner alla oförrätter
sen barndomen och det var nu en ansenlig mängd med små svarta böcker som stod i
hans tjänsterum.
Lantmätaren hade
ungefär samma historia som de övriga och berättade sin historia till de andras
instämmande nickningar. Alla var av samma uppfattning att de var offer för
myndigheternas missnöje och ringaktning. Att de samtliga närvarande hade blivit
ertappade med att köra mer än 30 kilometer för fort på vägen var det ingen som
tänkte på.
Säljaren, Johan G
Carlsson, hade bakåtslickat hår och hal blick. Såg i största allmänhet rätt
motbjudande ut för omgivningen. Han själv tyckte dock inte att han var
motbjudande alls utan var en guds gåva till mänskligheten. Som barn hade han
försörjt sig genom att stjäla tomglas från insamlingens alla kassar som en
onsdag i månaden stod utanför villorna i de lite finare kvarteren där han inte
bodde. Familjen bodde i ett av miljonprogrammets alla lägenheter och Johan hade
alltid sett på villorna med en längtan om att någon gång i livet få bo i ett
sånt hus. Gärna lite finare hus än alla de andra såklart. Som försäljare så var
han väldigt framgångsrik och hade även han tjänat en hel del pengar.
Visserligen gick det åt en del vid representationer och alla de tjusiga prylar
som han var tvungen att ha. Bilen var ett exempel, en kycklinggul Porsche var
ett av alla de tecken på framgång som han gärna omgav sig med. Att han sen
alltid var den som bjöd laget runt på alla krogar han bevistade gjorde att
förmögenheten kunde ha varit avsevärt mycket större. Det kostar att ligga på
topp tänkte Anders där han stod och väntade på sitt straff.
Försäljarens historia
gick i samma riktning och även här blev det instämmande nickningar och menande
blickar mot körskolans skylt där det stod; vi har erfarna lärare och snabb
utbildning.
Inne på körskolan förbereddes för dagens lektioner genom att
eleverna skulle tilldelas de straffade utifrån graden av försummelse. Läkaren
som hade bedömts vara värst fick därför en elev som skulle ha sin första
lektion och enligt uppgift totalt saknade känsla för bilar och motorer i
största allmänhet.
Disponenten fick en äldre dam som både såg och hörde
dåligt. Glasögonen på damen ifråga var av akvarietjocklek och med huvudet på
sned och med kisande ögon tog hon disponenten i hand och neg lite kokett då de
träffades för att ta en tur på närmaste parkeringsplats. Körskolan hade bedömt
att det var en lämplig start för damen.
Försäljaren som hade ett större antal
försyndelser i sitt register fick en elev som hade kuggats 6 gånger beroende på
olika orsaker men de flesta hängde ihop med bristande uppsyn och för hög
hastighet.
Lantmätaren som hade blivit ertappad för bara tredje gången med
fortkörning verkade få den som var enklast att hantera, en yngling vars
föräldrar hade bilaffär och verkstad samt hade ett oomtvistat motoröra så det
verkade på papperet vara enklast.
När samtliga uppdrag hade delats ut av
körskoledirektör Per-Anders Gustavsson, lätt överviktig och med en begynnande
flint som blänkte vackert i solen. Per-Anders, eller P-A som han kallades log
brett över situationen då han gick in på kontoret. Uppgörelsen med myndigheterna
hade givit hans tidigare konkursmässiga verksamhet ordentligt med luft under
vingarna och pengarna bara rasade in. När dessutom myndigheterna stod för alla
skador på bilarna som orsakades av dessa oerfarna och fartglada lärare så
kändes det riktigt bra. Naturligtvis så hade P-A, listig som han var ett avtal
med bilfirmorna runt om i staden om att få de sämsta bilarna bilfirmorna hade i
lager som sedan reparerades på statens bekostnad. Visserligen så fick ju de
dömda betala kostnaderna för reparationerna i andra hand men för att överhuvud
taget komma ifråga för den här typen av straff så var det tvunget att ha en
rejäl inkomst. Samtliga som dömdes till körskolestraffet hade naturligtvis
genomgått en ordentlig kreditprövning och det var inte ovanligt att kostnaderna
för dessa straff kunde uppgå till ansenliga summor. Bilfirmorna tjänade på
affären, körskolan tjänade på affären och de dömda, som det inte var ett dugg
synd om var de som drabbades. Allting frid och fröjd tänkte P-A där han satt
med dagens schema framför sig.
Gunnar Oscarsson tog
emot sin elev, en liten finnig yngling med en död fisk som handslag och visade
honom var bilen stod. Med raska steg tog ynglingen plats i passagerarsätet och
väntade ivrigt på vad som skulle hända. Han fick dock inte sitta där längre än
att Gunnar hade funnit sig och pekade med myndig hand mot förarstolen.
-
Du ska sitta där, det är du som ska lära dig
köra, inte jag, för jag kan redan köra sa Gunnar.
-
Jag kan väl inte köra heller, det är mamma som
tvingat hit mig för att alla mina bröder har körkort och hon vill inte skjutsa
mig längre till skolan och till mina pianolektioner.
-
Men du, sätt dig nu så ska vi ta en liten sväng i
alla fall så att jag får se vad du kan och vad du behöver lära dig.
-
Törs jag det då? Jag har ju inte kört något
förut.
-
Det är inte så svårt, jag ska försöka lära dig
allt jag kan utom fortkörning.
Med ynglingen bakom
ratten så vidtog nu en skräckuplpevelse för Gunnar vilken började med att
ynglingen med en snärtig rörelse efter att ha startat bilen, svepte in backen
och gav samtidigt full gas. Åt det hållet hade inte Gunnar tänkt sig alls för
där stod nämligen en släpkärra av väldiga mått som skolan använde för att
utbilda elever att köra med tungt släp. Det kunde nog inte skolan göra på ett tag
tänkte Gunnar när de gungat sig loss från kärran. Att en bil kunde komma så
långt upp på en parkerad släpkärra var en märklighet som han kunde fundera över
länge. Framfarten blev inte så mycket bättre åt det här hållet heller, ett
staket och en lyktstolpe stod lite i vägen vid utfarten och nu kunde till och
med större lastbilar komma in på gården. Vilket nog inte var vad körskolan hade
tänkt sig heller. Men skam den som ger sig, ynglingen fort som skjuten ur en
kanon ut på vägen, emellan två förskräckta bilister som fick kasta sig på
bromsarna för att inte krocka. Det var med både guds försyn och en smula tur
som bilfärden tog slut strax efteråt i en häck på andra sidan gatan.
-
Jag behöver nog träna lite på att svänga och att
gasa mindre sa ynglingen till den nu vettskrämde Gunnar.
Usch, jag ska aldrig mer köra för fort! Vilken förfärlig form av samhällstjänst! Rätt bra, efentligen :D
SvaraRadera