En tur på motorcykel

Efter att ha beslutat mig för en liten sväng på motorcykel där målet inte var viktigt så påbörjades processen med att göra allting i ordning. Det var en påklädnadsprocedur med ryggskydd, tvätta hjälmens visir sen förra gångens provkarta av insekter. Märkligt att innanmätet av de flesta insekter är gult förresten. Vanligt vatten och hushållspapper brukar vara det som fungerar bäst, att blöta ner visiret och sen gnugga bort allt dött från synfältet är en bra grej att göra innan det är dags att åka.

Alla kläder återfanns ungefär där de lades efter förra turen och det gick relativt fort att klä på sig. Eftersom timmen var tidig så var det bara hundarna som var vakna och tittade förvånat på mig där jag höll på att administrera hela turen genom klädval osv.

Tyst smyger jag fullt påklädd ut genom dörren och tar mig till garaget där min trogna följeslagare står ivrigt och nästan stampar för att få komma ut en sväng. Klappar sadeln och tvättar rent strålkastaren innan nyckeln vrids om och ett dovt muller hörs i hela kroppen. Baxar ut hojen ur garaget och känner redan hur det pirrar i hela kroppen efter att få sträcka ut däcken på den nysopade asfalten som sveper in mig i en längtan efter horisonten.

Stänger till garaget och kör försiktigt ut genom grindarna och ser hur solen sakta kliver upp bakom skogen. Lite nyvaket och det känns nästan som att solen gnuggar tröttheten ur ögonen för att lysa upp vägen åt mig.

Tar det lite försiktigt i början för att riktigt känna mig bekväm och ett med hojen. Det ligger en del grus i kurvorna som gör att hastigheten inte är så hög i början utan det sker en försiktig hastighetsökning vartefter som vi blir varma tillsammans. Det är märkligt hur många intryck man hinner få på en hojtur så här tidigt på morgonen innan resten av världen verkar ha vaknat. Hur gräset sträcker på sig, hur blommorna längs vägkanten också rätar upp sig och slår ut sina kronblad för att omfamna världen. Hur lukten av de nyligen utsläppta kor och kalvar tycks kanta vägen och fylla visiret med vårens alla dofter. Hur dofterna blandas med motorcykelns sång och mjuka brummande. En boxermotor är nog det bästa sättet att möta vår och sommar tillsammans med.

Längs vägen ser jag några nyvakna bönder som är ute och startar upp maskinparken, undrar om de känner samma sak som jag att nu är våren här och det är dags att starta upp hjärtat och låta kroppen omfamna sommaren så småningom?

Sänker farten i kurvorna och känner gruset knastra och skänker en tacksamhetens tanke till Vägverk, Trafikverk med flera som låter mig uppleva det här. En känsla av fullkomlig frihet kantad av grus.
Hur känslan av att bli ett med hojen och veta att närhelst jag önskar kan jag stanna och ta en kopp kaffe och en korvsmörgås vid vägkanten utan att behöva störas av ett måste att vara på en viss plats vid en viss tid. Det är frihet på hjul i komprimerat format. Det behövs inte så mycket för att känna en viss köpt frihet och smaken av korvsmörgås är aldrig så god som i en skogsbacke med håret lite lagom tillkrånglat av ett visir och hjälm.

Tittar på harar och rådjur som förtjust och lite vårystert skuttar omkring där i skogsbacken. De kikar lite nyfiket på mig där jag sitter som en rymdmänniska i mitt goretexställ. Jag kikar tillbaka och ler lite för mig själv och tänker än en gång vilken tur jag har som får uppleva den här känslan. Utan att känna fartens tjusning eller hetsande kring en jakt på mysiga kurvor utan bara en färd utan mål med korvsmörgås och en god kopp kaffe ur en gammal sliten termos.

Turen går vidare och upplevelsen är större än livet såhär tidigt på säsongen innan hojtristessen slagit till och hojåkningen blivit till viss del en tristess den också. Hittar en trevlig grusväg och känner hur farten trissas upp en smula och granar och tallar susar förbi i allt snabbare takt, i fullkomligt samklang med mitt hjärtas puls. En symfonisk likhet infinner sig och musiken i min kropp samlas ihop till en symfoni i glädjens dur.

Vederkvickt och på ett alldeles strålande humör svänger jag så in på gården och sitter en stund i garaget och bara lyssnar på motorns tickande och hör hur dalen vaknar till liv och hur ljuden återvänder och ekar över åkrarna.

Sakta går jag så tillbaka in i huset och klär av mig alla motorcykelkläder och anfalls av hundar och en förvånad familj som ser hur jag lite rufsigt ser nöjd ut.

Dagen kunde inte börja bättre än såhär och det är såhär livet ska vara när det är som bäst.